Episkop

Visar projektioner från nyhetsfloden

Archive for the ‘Ekonomi’ Category

Den nya silkesvägen

leave a comment »

silkroad

”The Belt and Road Forum” för internationellt samarbete hölls i Peking den 14-15 maj 2017. Forumet handlade om ”Den nya silkesvägen” – ”The belt and road initiative” – som är den kinesiska presidenten Xi Jinpings hjärteprojekt. Det är ett ekonomiskt utvecklingsprogram som kommer att påverka hela den euro-asiatiska kontinenten. Satsningar på infrastruktur har stor tyngd – nya vägar, järnvägar broar och hamnar kommer att byggas. ”Silkesvägen” vill återskapa de historiska handelsvägarna, över land och till sjöss, som en gång ledde till Kina. 70 nationer har ställt sig positiva till samarbete i projektet. (Science)

Kina satsar nu 900 miljarder dollar i projektet (Guardian), ironiskt nog ungefär samma summa som NATO-länderna satsar på sin militär varje år. Ska bli intressant att se vilken av satsningarna som blir mest framgångsrik. De flesta människor tycker nog att järnvägar och broar är mycket häftigare än ett regn av Tomahawk-missiler. I slutänden bygger nog satsningar på infrastruktur mer välstånd och bättre förutsättningar för demokrati och företagande än att skapa ruiner av städer och byar, och ökande flyktingströmmar.

President Xi tycker att de gamla handelsvägarna i Centralasien symboliserar fred.
”De antika silkesvägarna omfattade tusentals kilometer och tusenstals år och kom att förkroppsliga en anda av fred och samarbete, öppenhet och inkluderande, ömsesidigt lärande och ömsesidig nytta. Denna anda har kommit att bli ett viktigt arv för den mänskliga civilisationen”, säger Xi i sitt inledningsanförande.

President Xi tror på fortsatt globalisering och en fredlig utveckling. Han säger: ”Ur historiskt perspektiv, har människan nått en era med stora framgångar, och stora och djupgående förändringar. I denna ökande multipolära, ekonomiskt globaliserade, digitaliserade och kulturellt mångsidiga värld, så blir trenden i riktning mot fred och utveckling starkare och reformer och innovationer får moment. Aldrig har vi sett ett så ömsesidigt beroende länder emellan som vi ser idag, och inte heller en så ivrig önskan att nå ett bättre liv och aldrig tidigare har vi haft så många medel till vårt förfogande för att övervinna svårigheterna”. Xi blundar inte för nutidens problem och ser dem som stora utmaningar. Han nämner den globala uppvärmning (till skillnad från Donald Trump), de växande klassklyftorna, och hoten från krig och terrorism.

Kartbilden ovan ger en ganska god bild av den nya silkesvägens omfattande multi-dimensionella infrastrukturnät som håller på att ta form, med ekonomiska korridorer, med transportvägar till lands, till sjöss och i luften, expressvägar för information och stora järnvägs-, hamn- och pipelinesprojekt.

Man skulle lätt kunna tro att detta jätteprojekt med handel och infrastrukturbygge skulle vara intressant för Västländerna med sin dåliga ekonomi, höga arbetslöshet och med alla sina tiggare på gatorna, men icke! Enligt Guardian var det bara en enda ledare från G7 länderna, Italiens premiärminister Paolo Gentiloni som deltog. Donald Trump, Angela Merkel och Theresa May liksom de flesta andra ledare i västländerna struntade i att vara med . Inte heller Sveriges statsminister, Stefan Lövén, lär ha synts i Peking, han ägnade helgen åt att ladda upp inför besöket i Sandviken och Hofors den 17 maj. Den representation som EU-länderna hade på forumet tillbakavisade enligt Guardian president Xi:s vädjan om samarbete och vägrade skriva under ett uttalande om handel som Peking hade förberett.

/C

Annat material:
Kina lägger också upp filmer på Youtube, ”What’s wrong”, ger en kraftig känga åt västvärldens krigspolitik med den enkla parollen att en fredlig värld byggs med fredliga medel och inte med krig.

‘Belt and Roads’ hemsida

President Xi Jinpings inledningsanförande full text, eller som video börjar min 6:00

 

Written by episkop

18 maj, 2017 at 00:41

På marsch mot det nyfeodala samhället

leave a comment »

Många människor verkar tro att vi i västvärlden lever kvar i det industrikapitalistiska samhället, inriktat på investeringar i anläggningar och utrustning, med behov av att anställa arbetskraft och producera med vinst. Men tiderna har förändrats och idag har finanskapitalet ledartröjan med helt andra behov och intressen än de gamla industrikapitalisterna, om man ska tro Michael Hudson, amerikansk ekonom. Om allt fortsätter som nu kommer vi inom en inte alltför avlägsen framtid att ha återvänt till en värld som mest liknar det gamla feodalsamhälle som ekonomer som Adam Smith kämpade för att avveckla. 

Michael Hudson har jobbat på Chase Manhattan Bank, Arthur Andersens revisionsbyrå, varit rådgivare till regeringar och politiker. Hudson har ett imponerande cv som också rymmer undervisning vid olika universitet i USA. Han arbetar nu med ekonomisk forskning på University of Missouri.

Episkop har läst Michael Hudsons ”The Road to Debt Deflation, Debt Peonage, and Neofeudalism” en forskningsrapport från Levy-institutet vid Bard College och håller för fullt på med hans senaste bok Killing the host .

Ekonomisk historia
Michael Hudson har koll på den ekonomiska historien. Han kan berätta om hur vårt moderna samhälle vuxit fram genom århundranden av kamp  för att skapa ekonomiska reformer, från kyrkans arbete på 1200-talet med att hitta principer för ett ”Rätt Pris”, och framåt via ekonomer som Adam Smith. På ”den gamla goda tiden” fanns en landägande aristokrati, livegna bönder och ett ekonomiskt system av feodalism som låg som en våt filt över ett samhälle där nya innovationer behövde pengar för att kunna blomstra.

feudalism_then_now

”Adam Smith och hans efterföljares klassiska reformprogram handlade om att beskatta inkomster som kom från de privilegier, som var nedärvda från det feodala Europa, och låta land, bankväsende och monopol bli offentligt reglerade”,  säger Hudson.

Den industriella revolutionen stod på sin höjdpunkt under 1800- och det tidiga 1900-talet. En fri marknad definierades då av den progressiva erans reformvänner, som en marknad där staten var tillräckligt stark för att kunna beskatta övervinster på land och bryta upp monopol eller låta dem överföras till offentligt ägande. Syftet var att få marknadspriserna att hamna i linje med ett minimalt nödvändigt kostnadsvärde. Detta betydde en blandekonomi, som inte vilade på en allenarådande privat sektor. Det fanns också en aktiv offentlig sektor som absorberade kostnader för infrastruktur, utbildning, hälsovård och pensioner – i huvudsak genom att beskatta vinster från land och naturresurser.

Milton Friedman och ”Chicago Boys”
De klassiska ekonomerna som Hudson hyllar, kom med tiden att bli starkt ifrågasatta av ekonomer som Miltion Friedman.

Another Angry Voice om nyliberalismen:
Nyliberalism är en form av militant kapitalistisk anarkism där statens enda funktion är att nedmontera sig själv och bara bibehålla den minimala exekutiva makt som behövs för att skydda egendomsrätt. De två kärnprinciperna i nyliberal ekonomisk teori är avreglering och privatisering.

Enligt nyliberal teori måste praktiskt taget all ekonomisk makt avlägsnas från staten och distribueras till folket för att förbättra den ekonomiska effektiviteten till en optimal nivå. En regering som tillämpar nyliberalism måste sträva efter att reducera statliga interventioner. En tuff nyliberal regering känner sig förpliktigad att nedmontera sig själv inifrån.

När denna process av privatisering och avreglering av marknaden påbörjas, säger teorin att en mystisk kraft som kan benämnas som ”marknadens osynliga hand” eller kort och gott som ”marknadskrafter” kommer att leda ekonomin mot maximal effektivitet.

Ett av de största problemen med nyliberalism är naturligtvis att det Gudsliknande fenomen som kallas ”den osynliga handen” inte existerar. Det står klart genom all analys av komplexa system (där ett mänskligt samhälle  kanske är det allra mest komplexa som människan känner till), att ett godtyckligt avlägsnande av regler med stor säkerhet leder till kaos.

Milton Friedmans idéer kom att tillämpas i full skala sedan den demokratiskt valda regeringen i Chile störtades av en militärjunta 1973. Juntan gav Friedman och hans ”Chicago Boys” fria händer att reformera den chilenska ekonomin.

En av deras första åtgärder var att stänga alla ekonomiska- och socialvetenskapliga fakulteter i Chile utom den vid det Katolska Universitetet där de själva höll till. ”De insåg att för att skapa en ”fri marknad” för kapital behövdes en total kontroll av den ekonomiska undervisningen och kulturmedier i allmänhet”, säger Hudson.

Denna utveckling har skett även på andra håll; den klassiska ekonomin får en liten eller ingen plats i undervisningen. Hur är det då möjligt att samtidigt prata om ”det fria valet”, undrar Hudson. Kanske den klassiska ekonomin innehåller frågeställningar som skulle kunna uppfattas som obekväma för nyliberalerna. Detta undanhållande av tankar gagnar deras parasitära verksamhet, säger Hudson. Genom sin retorik vill de sedan beskriva åtstramningar, ränteutvinning och skulddeflation som ett läge där ekonomin tar ett steg framåt, när den i själva verket ”dödas”. Det som pågår just nu är en tillbakagång i riktning mot det läge som rådde före Upplysningen, där den globala ekonomin i stor skala håller på övertagas av mäktiga oligarkier.

I Chile fick så nyliberalerna fria händer att testa sin ekonomiska modell, till och med under militärt beskydd. Resultatet från detta ”laboratorium” borde ha tjänat som en varning för att tillämpa Friedmans idéer. Så här skiver Naomi Klein i Guardian:

Efter kuppen och Allendes död, gjorde Pinochet och hans Chicago Boys sitt bästa för att montera ner Chiles offentliga sektor, auktionera ut statliga företag och drastiskt ändra regler för handel och finans. Enorma förmögenheter skapades under denna period, men till en förfärlig kostnad: tidigt på 1980-talet, hade Pinochets av Friedmans förskrivna politik orsakat snabb deindustrialisering, 10-faldig ökning av arbetslöshet och en explosion av antalet instabila kåkstäder. Det ledde till en kris av korruption och skuldsättning så allvarlig att Pinochet 1982 tvingades avskeda sina viktigaste ”Chicago-Boys”-rådgivare och nationalisera flera av de stora avreglerade finansiella institutionerna. (Låter det bekant?)

friedman_pinochet

Fotomontage: Milton Friedman t.h. och Agusto Pinochet (Thanks! mexfiles.net)

Nyliberalerna –  dagens ”chefsideologer”
Sedan uppstarten i Chile har Chicagoskolan vunnit gehör och de nyliberala ekonomerna har idag stort inflytande över den ekonomiska agendan. De har skaffat sig en närmast censorial makt i de mest ansedda ekonomiska tidningarna, där den som vill lyckas i karriären helst ska bli publicerad.

Nyliberalerna har omdefinierat ”fria marknader” till att mena en ekonomi som är fri för de som söker vinster och avkastning, det vill säga ”fri” från statlig reglering eller beskattning av rentierers kapitalinkomster.”

”Alla inkomster är förvärvsinkometer” är det mantra i den nyliberala ortodoxin som är absolut värst enligt Hudson. ”Denna sövande illusion tar bort uppmärksamheten från hur finanssektorn suger ut näring från det ekonomiska systemet för att föda monopol och rentierer”. Hudson använder gärna en biologisk metafor när han beskriver den nya tidens rentierer som parasiter och säger: ”Välkända parasiter i dagens ekonomi inkluderar Wall Streets investmentbankirer och hedgefonds direktörer som övertar bolag och tömmer deras pensionsreserver”. Privata banker kräver att staten via skatter eller via centralbankerna täcker deras förluster, hävdande att deras kreditskapande aktiviteter är nödvändiga för att allokera resurser och för att undvika ekonomisk upplösning.

I kärnan på en sådan parasitism finns idéen om ränteextraktion: att ta utan att producera. Att tillåta ett överdrivet marknadsvärde högre än det egentliga kostnadsvärdet tillåter hyresvärdar, monopolister och bankier att utkräva mer för att ge tillgång till land, naturresurser, monopol och kredit än vad de egentligen behöver kosta.

Hudson finner stora brister i Friedmans monetära teori eftersom den relaterar penningmängden enbart till råvarupriser och löner och inte till priset på tillgångar som fastigheter, aktier och obligationer. De låtsas att pengar och kredit lånas ut till företag för investeringar i kapitalvaror och nyanställningar, medan de i stor grad används för köp av fastigheter, aktier och obligationer. I mycket liten grad tar de med i beräkningen de betalningar som måste göras på lånen och som avleder penningströmmen från konsumtionsvaror och materiella kapitalvaror. Dessa akademiska teorier är tvärt motsatta hur verkligheten faktiskt fungerar, säger Hudson.

Vem ska skapa pengarna – staten eller de privata bankerna?
”Neoliberala ekonomer erkänner inte att den ekonomiska utvecklingen av en nation rik på naturresurser som till exempel Ryssland skulle kunna finansieras av centralbanken genom att skapa de pengar som behövs för att genomföra projekt. De låtsas som om detta skulle vara inflationsdrivande. Neoliberaler förnekar det sedan länge iakttagna faktumet, att när det gäller kvantitet av pengar spelar det ingen roll om pengarna kommer från centralbanken, från privata banker som utfärdar lån eller från utlandet. Skillnaden är att pengar som kommer från privata banker eller från utlandet innebär att räntor måste betalas till bankerna och vinsten måste delas med utländska investerare, som i slutänden kommer att ha fått viss kontroll över ekonomin.” (Counterpunch)

”Asset inflation – debt deflation”
För att förstå hur det ekonomiska systemet fungerar under våra nuvarande nyliberala regimer är det viktigt att förstå hur den prisinflation som finns på tillgångar (asset inflation) förhåller sig till skulddeflation (debt deflation). Utvecklingen av priser på bostadsrätter i Stockholm torde vara ett bra svenskt exempel på denna utveckling. Hudson skriver: Nyckeln till att förstå hur prisinflationen på tillgångar (asset-price inflation) oundvikligen leder till skulddeflation är att erkänna att det, faktiskt, finns två ekonomier (Main Street/Wall Street). Wall Street låtsas att dess finansiella vinster förs tillbaka till den ekonomi som skapar jobb, finansierar nya fabriker och andra produkitonsmedel (Main Street). I verkligheten används INTE banklån för direkta investeringar och anställningar. De lånas ut framförallt till köp av aktier, obligationer och fastigheter/bostäder. Det ger låneintäkter och pressar samtidigt upp priset på tillgångar så lånen blir attraktiva eftersom de erbjuder vinster på ”kapitalet” – högre aktiepriser, dyrare köp av bostäder, då den nya ägaren måste ta ut ett större bolån än den föregående. Detta är den fas i finanscykeln då vi har prisinflation på tillgångar.

Vid någon tidpunkt kommer tiden för återbetalning. Att betala på lånen slukar inkomster som annars skulle varit tillgänliga för varor och tjänster som produceras genom arbete. Nu råder skulddeflation. En växande del av inkomsterna avleds till lånebetalningar. Detta minskar efterfrågan i ekonomin och minskar flödet mellan konsumtion och produktion. Tillväxten minskar. Samtidigt ökar volymen av krediter och skulder exponentiellt. Statens skatteintäkter och de nya pengar som skapas betalas till obligationsinnehavare instället för att spenderas på infrastruktur, utbildning, sjukvård och andra sociala program.

En sådan tydlig brytpunkt var finanskrisen 2008 i USA. Den föregicks av en period med skenande huspriser, som till slut var så höga så för att möjliggöra ett bolån, måste många skära ner konsumtion och levnadsstandard – såvida man inte ökade skulden på kreditkort eller annat lånande. Det hela började likna en kedjebrevspyramid och för att hålla liv i den började aktörer på fastighetsmarknaden att använda olika metoder, som att slopa amorteringskrav eller kanske allra värst var det som kom att kallas ”liars’ loans” som gavs till fattiga personer s.k NINJA-låntagare (No Income, No Job, no Assets). De fick först en period med nästan inga betalningar alls, sedan höjdes kraven till en nivå som var helt omöjlig för låntagarna att betala, varför de fick lämna sina bostäder i sådan omfattning att situationen blev ohållbar, husbubblan sprack och finanskrisen utlöstes, och ”den neo-liberala ekonomiska ortodoxin som styrt världen i 30 år led en hjärtattack av episka protportioner (Guardian)

Efter finanskrisen – en ny värld, eller en mycket gammal?

Under de senaste hundra åren har bankkriser följt ett självklart mönster. Dåliga lån och investeringar har skrivits av. Säkerheten i banker för dåliga lån har reducerats till sitt restvärde efter att avhysningar och utförsäljningar har rensat bort priser som blåsts upp genom alltför frikostig lånegivning. Skuldlättnad efter konkurser har traditionellt framtvingat ett fall på huspriser, ner till mer överkommliga nivåer. Men inget av detta skedde efter finanskrisen 2008. Bankerna behövde INTE ta konsekevenserna av en lättvindig (av en del ansedd som kriminiell) lånepolitik. Istället användes enorma resurser för att rädda dem. Centralbanken, Federal Reserve i USA, stödköpte tillgångar och obligationer för 4 triljoner doller genom sitt Quantitative Easing-program. Dåliga lån till och med s.k. ”liars´ loans” blev inte nedskrivna till ett marknadsvärde. Wall Street och den rika procenten fortsätter att leva i en värld där det fortfarande råder prisinflation på tillgångar – medan övriga 99% lever i skulddeflation. Detta har accelererat polariseringen mellan långivare och låntagare. Den politiska konsekvensen var att ge understöd till de framväxande finansiella oligarkierna.

Hudson anser att dagens ekonomiska kamp INTE står mellan arbetare och arbetsgivare. Den utkämpas av rentier-intressen mot arbetar-, industri- och regeringsintressen. Tidigare hade ingen kunnat anta att demokratiska samhällen skulle rösta för en politik som gynnar den rika procenten genom att göra sig själv fattig. Den ekonomiska vokabulären har korrumperats där exploatering beskrivs som välståndsskapande – vilket det är för den Rikaste Procenten i vårt nuvarande system, men det sker på bekostnad av övriga 99%. Tänk på ett land som Lettland där folket om och om igen röstat på nyliberaler som genomför Europas mest extrema besparingar.

När rentier-intressen hävdar att den enda framkomliga vägen är ”den enda vägens politik” (Carl Bildt),  beror det på att de har vävt in skulder och egendomsanspråk så hårt i ekonomin, att alla systemalternativ kommer att leda till kaos i det korta perspektivet. Deras intressen är givetvis att i eget syfte bevara det nuvarande finansiella, ränteutvinnande systemet.

Utmed denna väg och på två decennier har Sverige förvandlats från ett av världens mest jämlika samhällen till den EU-stat där klasskillnaderna ökar snabbast.

En svensk kritiker av vårt moderna svenska ekonomiska system är  Mattias Gardell som har en akademisk beteckning på denna marknadskrafternas frihet. och kallar det  ”det postpolitiska tillståndet”, en epok där marknadens frihet är förvandlad till naturlag. Till absolut normalitet i ett globalt konsensus. Där det inte längre går att föreställa sig något annat än att det är precis som det ska vara när den största koncernen köper upp ännu ett företag. Där inga visioner om ett annat samhälle existerar.

Vad vi kan göra istället

Sverige befinner sig idag i det tillstånd som Hudson kallar ‘asset inflation’. Svenska folkets skuldbörda bara växer. Nu med en årstakt på 7,3 procent (okt 2016) . Inte lika fort som före finanskrisen, men fortfarande oroväckande snabbt, enligt SEB:s privatekonom Jens Magnusson. Det finns stora problem med de offentliga systemen – sjukvård, polis, järnväg.Politikerna upplever en stor brist på pengar, men detta har samtidigt skapats av att viktiga analysinstrument har slutat användas. Därför anser Hudson att det är nödvändigt att återupprätta de analysinstrument som en gång i tiden gjorde det möjligt att befria ekonomierna från feodalväldets våta filt. Några exempel på detta är:

  1. att återuppliva åtskillnaden mellan förvärs- och kapitalinkomt (earned and unearned income)
  2. att vara medveten om att finans- och skuldrelationer kan suga ut den grundläggande ekonomin och sedan göra vad som krävs för att kunna förebygga ett sådant tillstånd, som skulle vara destruktivt för en dynamisk ekonomi.
  3. att ha ett kritiskt förhållningssätt mot banker, jordägare och monopol, och sluta förlita sig på att den så kallade ”trickle-down”-ekonomin, någon gång ska börja fungera.

Kanske dags att inse de nyliberala idéerna inte skapade den fria värld som utlovades för 40 år sedan, utan något som väl är precis tvärtom, där 8 personer äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning.

/C

Written by episkop

29 april, 2017 at 18:28