Om Peter Kadhammar, Ukraina och oliktänkande

Peter Kadhammar gick i Aftonbladet den 26 januari till attack på tre journalister som han kallar för ”Vänstern”. De tre journalisterna är Johan Croneman (DN), Petter Larsson (SvD) och Pelle Andersson (Ordfront). Kadhammar tycker att de ’pratar strunt’ eftersom de uttrycker en annan mening än Nato, försvarsministrar och 1 000 andra journalister…

Johan Croneman ifrågasätter rapporteringen om Ukraina och det ständiga pratet om rysk expansionism. Här följer två citat från Cronemans artikel:

”Varför svensk oberoende(?) media och svensk public service så hundraprocentigt kastar sig in på Natos och USAs sida i den här komplicerade och komplexa konflikten är svårbegripligt”.

”Tittar man på Europakartan från 1989 och framåt är det väl knappast möjligt att anklaga Ryssland för expansionism – snart helt inringat av Natomedlemmar.”

Cronemans kritik av våra medier är befogad. När både kommersiella medier och public service säger samma sak skapar ensidigheten känslan av att vi lever i en propagandabubbla, med en sorts Pravda, där inga avvikande röster tillåts. Croneman blir i den kontexten en frisk röst, som säger något annat!.

Kadhammar fick Lukas Bonniers stora journalistpris 2020 för att med ”elegans och ettrighet” alltid ha jobbat i ”anständighetens tjänst”. När han sågar Croneman är det väl bara ettrigheten som finns kvar. Där finns ingen elegans. Anständigheten kan ifrågasättas eftersom Kardhammar är extremt partisk, han låter som om han vore djupt troende och att Nato är en kyrka.

Prata historia behöver vi inte göra!
När Kadhammar går till angrepp på Croneman, gör han det på ett propagandistiskt sätt. Han bemöter till exempel inte argumentet om Natos utvidgning. Det verkar som om Kadhammar trivs mer med att utdela rallarsvingar; som sagt den prisbelönta ’elegansen’ har helt försvunnit.

Prata historia behöver vi inte göra!

Kadhammar säger: ”Det Ukraina kräver är inte någon debatt om historien… Ukraina kräver respekt för lagar och avtal”.

Kanske är det här som Kadhammar förvandlas från en kritisk journalist till en av alla de troende i nato-kyrkan.

Men vi behöver prata nutidshistoria
Här finns bara utrymme att granska två meningar i Kadhammars artikel, bara denna begränsade uppgift visar sig bli rätt omfattande:

Kadhammar mening 1:
”Putin förklarade i samband med att han skickade elitsoldater till Kazakstan nyligen att han inte tillåter fler demokratiska revolutioner i sitt närområde.”
(Här slarvar Kadhammar och felciterar Putin, som sa ”att de kommer inte att tillåta destabilisering på hemmaplan, och inte heller tillåter scenariot med så kallade färgrevolutioner” (OMNI))

Demonstrationerna i Kazakstan 2022 som urartade till terror
Det är svårt att se upproret i Kazakstan som ”en demokratisk revolution”, även om det började på ett fredligt sätt. Cabar skriver:
”Den 2 januari hölls en fredlig demonstration i Aktau mot gaspriserna och missnöje med den socio-ekonomiska politiken. Invånare i andra regioner visade sitt stöd och enligt ögonvittnen var dessa demonstationer fredliga, och demonstranterna själva höll tillbaka mer aggressiva element.
Men den 4 januari delades vapen ut till demonstranterna, plundring och våld mot civilpersoner, polis och militär började i vissa regioner.”
Det som började som fredliga demonstrationer urartade helt. Brittiska the Sun skriver:
”Totalt 13 poliser har dödats, tre av dem genom halshuggning – och den kazakiska regeringen säger att de tre som halshöggs visade att upploppen hade ”terroristkaraktär”. Det är ännu inte känt om poliserna dödades genom halshuggningen eller om denna skedde när de redan var döda.
I staden Almaty skadades 353 poliser”
Svårt att som Kadhammar se detta som ett försök till ’demokratisk revolution’ i Kazakstan.

Hur Majdan ledde till statskupp 2014
Då återstår frågan om Majdan 2014 var en ’demokratisk revolution’ eller en statskupp. Och det här är väl grundbulten i hela propagandakriget. Det två viktiga uppfattningar som över tid närmast utvecklats till trossatser, som dominerar västvärldens media är:
1 Majdan var en demokatisk revolution.
2 Annekteringen av Krim hade inget samband med ’den demokratiska revolutionen’ i Kiev, utan var ett utslag av Putins vilja att öka sin makt och bygga ett nytt imperium à la Sovjetunionen. Detta synsätt är en diskutabel grund för svensk försvarspolitik.

Majdan, en demokratisk revolution eller?
En ’demokratisk revolution’ är problematisk, särskilt i ett land som redan är en demokrati! President i Ukraina vid tiden för Majdan var Vikor Janukovitj som blev vald 2010 i ett val som enligt utländska observatörer gick rätt till (wikipedia). I samband med Majdan tvingade beväpnade grupperingar honom och hans regering att lämna landet. Statskuppen skedde den 22 februari 2014, trots att det fanns ett ingånget avtal om konstitutionella ändringar och en tidplan för ett nyval, garanterat av utrikesministrar från EU (wikipedia).

”Ett grundläggande problem för Ukraina är att det är delat i flera ledder – språkligt kulturellt, politiskt religiöst. Den mest påtagliga klyftan finns mellan dem som talar ukrainska och dem som talar ryska”, skriver Ingmar Nevéus i DN (22 feb 2014), Hans faktabaserade artikel rekommenderas!

Denna klyfta syns tydligt i resultatet av presidentvalet 2010

Valresultatet visar på den stora skillnaden mellan östra och västra Ukraina. Den som ska ta makten i Kiev måste ta hänsyn till detta och ha ett inkluderande synsätt. Det blir givetvis extra viktigt efter en statskupp, när en ny regim tagit makten utan en demokratisk process. Men redan på den nybildade regeringens första dag , den 23 februari 2014, fattades det ödesdigra beslutet att riva upp den rådande språklagen och återinföra ukrainska som enda nationella språk på alla nivåer. Beslutsfattandet kan ha påverkats av att fyra! av ministrarna i den nya regeringen tillhörde Svoboda, ett högernationalistiskt parti, som bl a vill föbjuda homosexualitet och invandring. Partiet fick viktiga uppgifter i den nya Majdan-regeringen, bl a posten som vice premiärminister och försvarsminister. En Svobodamedlem blev också riksåklagare! (wikipedia).

Det var inte bara den ryska minoriteten som hade anledninga att hysa oro.
Inslaget av ultrahöger oroade också judarna i Ukraina. Den ukrainska rabbin Mosje Reuven Asman uppmanade 21 februari Kievs judiska befolkning att lämna staden och, om möjligt, landet. Han uttalade att ”Jag vill inte utmana ödet men det finns konstanta varningar om medvetna attacker mot judiska institutioner”. Flera judiska skolor stängde i Kiev.

Starkast stöd hade statskuppen i västra Ukraina, medan det i östra delen av landet uppstod anti-Kiev revolter. Att ändra spelreglerna i en demokrati kan få våldsamma konsekvenser. Det kan till och med hända i USA! Vi minns väl alla för drygt ett år sedan när Trump påstod att det amerikanska presidentvalet var ’stulet’. Trumps anhängare trodde honom och stormade Capitolium, i tron att de räddade demokratin.

USAs roll
USA hade en viktig roll och tog klar ställning för revoltörerna på Majdan. Victoria Nuland som hade hand om Europafrågor på USAs utrikesdepartement, säger närmast lyriskt i ett tal i Washington december 2013 – ”Majdan står för de värden och principer som är hörnstenar för alla fria demokratier.” I samma tal säger hon också att sedan Ukraina blev självständigt 1991 har USA spenderat 5 miljarder dollar för att stärka demokratin och föra landet i europeisk riktning.

De politiker som hade en framträdande roll i Euromajdan var högerpolitiker Vitalij Klytjko (UDAR, liberalkonservativ), Arsenij ”Yats” Jatsenjuk (Fäderneslandsförbundet, liberalkonservativ) Oleh Tyahnybok (Svoboda, högerextremist) och Dmytro Jarosj (Högra Sektorn, ultranationalist).
Det är alltså dessa ledare som enligt Nuland är de som ska leda sitt ’folk’ för att bygga demokrati!? Nuland tycks önsketänka bort både vänsterpartier och den stora ryska minoriteten.

Här umgås senator John McCain med Oleh Tyahnybok (till höger) från högerextema Svoboda partiet

Det är svårt att se Victoria Nuland som en lämplig agent för att åstadkomma ’demokrati’ i ett annat land. Hon är gift med Robert Kagan, en viktig medlem i PNAC – Project for the New American Century. Denna tankesmedja satte i allra högsta grad amerikanska intressen i första rummet -”att skapa ekonomisk dominans över världen genom att samtidigt strypa potentiella rivaler eller livskraftiga alternativ till den amerikansa visionen om en fri marknadsekonomi.” De propagerade också för en snabbare natoexpansion i Europa. Har vi fått en bock som trädgårdsmästare? Hennes agerande tyder på att hon mer är en agent för PNAC än för demokrati.

Redan ett par veckor före statskuppen hade Nuland en konversation med Geoffrey Pyatt, USAs ambassadör i Kiev, som hamnade på Youtube genom en läcka (rysk?). Det är ett ganska sensationellt samtal eftersom man får en insidesbild av hur ’snacket kan gå’. Konstigt nog valde de flesta medier att fokusera på att Nuland använder uttrycket ’fuck the EU’, ungefär som om det värsta i hela samtalet, var detta otrevliga språkbruk. En transkribering som (BBC) gjort finns tillgänglig. Diskussionen handlar om vem som ska ta makten i Kiev efter Janukovitj.
”I think ’Yats’ is the guy”, säger Nuland, och menar den tidigare nämnda Arsenij Jatsenjuk. Så blev det också, han tillträdde posten som premiärminister 27 februari 2014.
FN är tydligen också med på tåget.
Nuland: ”Jeff Feltman (hög FN-tjänsteman) hade ett nytt namn för FN-killen, Robert Serry, skrev jag det i morse? Han har nu fått både Serry och Ban Ki-Moon (FNs generalsekreterare) att gå med på att Serry kan komma på måndag eller tisdag. Det blir bra, att få hjälp att foga ihop det här och att ha FN att hjälpa till att få ihop det, eller hur, EU kan dra åt helvete (’Fuck the EU’)”
Ja, hur ska man tolka det här. Det låter här som om FNs generalsekreterare ska hjälpa USA att ordna ett statskupp i Kiev?! Tänk om journalister grottat i det här istället för att vrida ”Fuck the EU” – frasen fram och tillbaka. I det här samtalet låter det som om FN inte längre upprätthåller någon neutral ståndpunkt i internationella affärer. Här utgår USA ifrån att de ska få hjälp från FNs högsta ledning att få ihop statskuppen i Ukraina. Mycket märkligt!
Idag finns Vicoria Nuland med i Bidens UD som biträdande minister för politiska affärer.

Rysslands roll
Att beskriva konflikten i Ukraina som ’komplicerad och komplex’ som Croneman gör i DN är helt galet enligt Kadhammar. -”Vad finns att nyansera”, säger han.
Därför kan Kadhammar ta fram den breda penseln och med stora drag måla med den svarta färgen på den vita ytan. En hyllad journalist som Kadhammar verkar kunna slå sig till ro som en fet katt ovanpå spiselhylllan, och då blir den historiska sanningen så här enkel:
Kadhammar mening 2: ”Ryssland har angripit sin granne Ukraina, annekterat en del av landet, fört krig genom ombud under åtta år och hotar nu med storskaligt anfall.”
Åtta år av historia på tio sekunder

”Ryssland har angripit sin granne Ukraina, annekterat en del av landet”
Ja, det är sant. Ryssland har annekterat Krim!
Frågan är varför. Västerländska medier tycks tolka det som ett offensivt första steg av en maktgalen Putin att återupprätta Sovjetunionen. Statskuppen i Kiev 22 februari 2014 verkar vara helt bortglömd och nämns aldrig.
En annan enklare tolkning är att se det som en defensiv åtgärd efter statskuppen, för att förhindra att deras viktigaste flottbas skulle falla i Natos händer.

”Fört krig genom ombud i åtta år.”
Ja, även här finns det ett korn av sanning. Men det undervärderar helt den vrede folk kände i östra Ukraina efter regimförändringen i Kiev. Därför blir det fel att helt förneka att det faktiskt pågår ett inbördeskrig mellan de självutnämnda ’folkrepublikerna’, i Donetsk och Luhansk och Ukrainska staten. Visst är Ryssland inblande här. De har gett både humanitärt och militärt bistånd. Även om Ryssland förnekar det, så är det högst troligt att de i avgörande ögonblick också har skickat in militär i områdena. Men någon officiell ockupation har det aldrig varit.

Det finns ett skämt i Ukraina med en viss träffsäkerhet:
– Varför attackerar vår (ukrainas) armé Donbass?
– Därför att den ryska armén har invaderat där
– Varför attackerar vår armé inte Krim?
– Därför att den ryska armén verkligen är där.

Alla är rädda för att Ryssland ska ockupera Ukraina. Kadhammar anser att det redan har inträffat, januari 2022. I själva verket står han vid gränsen till den självutnämnda fokrepubliken Donetsk

Här en karta från 10/2 2022 med BBCs signatur, som säger emot Kadhammar. Det finns inga ryska trupper i Donetsk och Luhansk!

”Hotar nu med ett storskaligt anfall”
Ryssland hotar inte. Däremot känner sig omvärlden hotad av de ryska trupper som finns i Ryssland nära ukrainska gränsen. Rysslands utrikesminister förnekar att Ryssland planerar ett angrepp på Ukraina. Så den korrekta meningen blir – Ryssland hotar inte att anfalla Ukraina, men Västvärlden känner sig hotad. (Aftonbladet)
Hela tiden detta slarv, där sanningen glider en ur händerna. Journalistiskt slarv är det sista vi behöver i en utveckling som i värsta fall kan leda till ett tredje världskrig – vi behöver fakta och en oberoende press!!!
Att beskriva verkligheten så att hotbilden förstärks, kan också ses som en marknadsföring. Det ger fina pengar till världens vapenfabriker. Det kan också öka intresset för Nato-medlemskap hos den svenska befolkningen – det finns vinnare på den här sortens journalistik, kan man vara både journalist och lobbyist samtidigt utan att det deklareras?.

Minskavtalet
Inbördeskriget i Ukraina blir en allt ömmare böld. Idag är situationen så illa att den är kärnan i en internationell konflikt som i värsta fall kan blomma ut till ett storkrig.
Ännu märkligare är att det redan finns fredsavtal – Minsk1 och Minsk 2,
som när de inte gick att genomföra ledde till fortsatta överläggningar genom det s k Normandieformatet
Minsk 1 skrevs under av Ukraina, Ryssland, Folkrepubliken Donetsk och Folkrepubliken Luhansk, september 2014.
Minsk 2 förhandlades fram av Frankrike och Tyskland och skrevs under av Ukraina och Ryssland, februari 2015.
Avtalet låg klart för underskrift. Den punkt som blev kontroversiell var att områdena i Donbass skulle beviljas viss autonomi inom den ukrainska staten. Augusti 2015 fanns det en klar majoritet i parlamentet när 265 av 450 (59%) stödde förslaget, som dock krävde 66% eftersom det skulle innebära en konstitutionell förändring.

Här uppstod ett stort problem. En liten aggresiv grupp ledda av det populistiska Radikalpartiet och det ultranationalistiska Svoboda, attackerade parlamentet, då de inte kunde acceptera Minskavtalet. Av de poliser som skyddade byggnaden dödades en polisman och 100 skadades (BBC)
Man kan väl konstatera att nationalisterna vann. Minskavtalet har ännu inte blivit implementerat.

C

Andra länkar:
Vice News – 111 fältrapporter med alla aktörer i Ukraina-konflikten 2014-2015
Patrick Lancaster – Brittisk journalist många fältrapporter från Donbass
Tulsi Gabbard – Demokratisk presidentkandidat tycker inte Ukraina är någon demokrati
John J. Mearsheimer – Professor i statsvetenskap, Chicago University. Lägger stort ansvar på väst för krisen i Ukraina.
Azovbataljonen, Azov battalion – Högernationalistisk paramilitärt förband som numera tillhör Ukrainas armé

Varför var Qasem Soleimani i Bagdad?

Strax efter midnatt den 3e januari 2020 utfördes ett attentat vid Bagdads Internationella Flygplats.
USA hade avfyrat en missil som dödade generalmajor Qasem Soleimani, som tillhör den absoluta toppen i Irans krigsmakt. Vid attacken dödades också Abu Mahdi al-Muhandis, befälhavare för en mäktig irakisk milis. Dessutom dödades 5 andra personer. Enligt CNN har attentatet har utförts på direkt order av USAs president Donald Trump.

Vad gjorde Soleimani på flygplatsen?
Det finns helt olika svar på denna fråga. USAs försvarsminister, Mark Esper, ger sin föklaring i Dagens Nyheter

USAs version:
– Han togs på bar gärning när han tillsammans med en annan terrorist synkroniserade nya attacker mot amerikanska trupper och anläggningar. Hans tid var ute.

Mark Esper vill ge oss bilden av skumma typer som sitter i en bil i mörket vid flygplatsen och planerar sina ondskefulla handlingar, som i ett avsnitt av serien 24. Nu lyckades USA avvärrja terroristernas sammansvärjning med ett precisionsvapen.

Nu finns det en helt annan version som helt motsäger den amerikanska.

 Söndagen den 5 januari hade Iraks parlament en extra session, där premiärminister Adil Abdul-Mahdi ger en helt annan bakgrund till attacken.

Iraks version:
Major Soleimani hade flugit till Bagdads flygplats på diplomatpass. Han var utsänd av regeringen i Teheran för att personligen överlämna ett svar till den saudiarabiska regeringen i Riyadh på ett brev om nedtrappning av konflikten mellan länderna. Förhandlingar som regeringen Trump hade initierat. Så Bagdad hade alltså fått ett uppdrag av Trump om att medla mellan Teheran och Riyadh. Soleiman var budbäraren. Brevet skulle ha överlämnats till Abdul-Mahdi 08.30 på fredagen. Nu blev det inte så för både brev och budbärare eldades upp av USAs krigsmakt.ett par timmar innan. Enligt Iraks premiärminister blev Soleiman mördad av USA medan han befann sig på ett diplomatiskt uppdrag som från början initierats av Trump själv. (Pepe Escobar)

Det finns alltså två olika beskrivningar av orsaken till Soleimanis närvaro på Bagdads flygplats;
Han hade ett diplomatiskt uppdrag/ Han hade inget diplomatiskt uppdrag.
Låt oss kolla lite på de två versionerna.

Det fanns ett diplomatiskt uppdrag
Om det fanns ett uppdrag uppstår en massa frågor som det i nuläget bara går att spekulera i. Var uppdraget konstruerat för att locka Soleimani i en fälla? Vilka konspirerade i så fall? Och var det verkligen Trump själv som skapat planen, eller var det andra krafter i hans regering?  Var saudierna delaktiga i konspirationen och medvetna om att det var en mordkomplott? Elller handlade även de i god tro.  Ingenting pekar i alla fall på att irakierna kände till ett sådant syfte med uppdraget. Betydelsefulla irakier blev ju också dödade i attacken. 

Eller var det ett försök till närmande mellan Saudiarabien och Iran, utanför USAs kontoll. Detta skulle kunna vara hotfullt för USA, eftersom viktiga aktörer börjar lösgöra sig från USA. Skulle kunna få stora konsekvenser för USAs närvaro i regionen. Skulle kunna vara en stor förändring av spelplanen och därför utgöra ett mordmotiv och ett motiv för ett omedelbart ingripande.

Det fanns inget diplomatiskt uppdrag.
Esper hävdar som nämnnt tidigare att Soleimani ’togs på bar gärning’ när han föreberedde attacker mot amerikanska trupper och anläggningar. Attacker som skulle vara nära förestående (imminent).

Utrikesminister Pompeo förnekar bestämt (bloomberg) existensen av saudi-iranska fredstrevare. Han säger att det är ren propaganda från Irans utrikesminister Javad Zarif. Vi får alltså genom Pompeo veta att även Iran påstår att Soleimani hade ett diplomatiskt uppdrag. Pompeo använder ett raljant tonfall och närmast skämtar bort frågan. ”Finns det någon här i salen som tror på att Soleimani hade ett diplomatiskt uppdrag?” ”Ren propaganda”, säger Pompeo.  Följaktiligen ljuger både Irans utrikesminister ochj Iraks premiärminister. De enda som talar sanning är Pompeo och Esper.
Tyvärr är både Pompeos och Espers trovärdighet i nuläget ifrågasatt även av medlemmar i det egna partiet.

Stora trovärdighetsproblem för Pompeo och Esper
Onsdagen den 8 januari håller Pompeo och Esper en sluten, hemligstämplad genomgång med senaten och kongressen. Vid sin sida hade de två herrarna också Gina Haspel (CIA) och general Mark Milley (Joint Chiefs of Staff). Mötet som varade 75 min och ägde rum efter att Iran attackerat amerikanska baser som hämnd på mordet av Soleimani. Mötet gav upphov till kraftig kritik. Två republikanska senatorer Rand Paul (Kentucky) och Mike Lee (Utah) uttalade sig för pressen (Vice)(Newsweek).

Mike Lee: ”Den värsta genomgång jag varit med om gällande en militär fråga”.
”De berättade ett antal saker som gör mig upprörd och besviken, helt enkelt respektlöst mot oss, rent personligt – vilket kanske inte spelar så stor roll – men framförallt mot konstitutionen”

Rand Paul: ”En sak som var förolämpande i den här debatten är att de säger att de använder det klartecken som gavs gällande Saddam Hussein, för att berättiga dödandet av en iransk general 20 år senare i Irak.”

När det gäller Pompeos trovärdighet dyker ett uttalande upp, som nu blir till hans nackdel. Många minns hur Pompeo, som tidigare var chef för CIA, våren 2019 förklarade vilka metoder CIA använder sig av. Inför skrattande studenter på universitetet Texas A&M berättande han självbelåtet: ”Vi ljög. Vi bedrog. Vi stal. Vi hade hela träningsprogram om detta”

Så vem ska man tro på när det gäller Soleimanis närvaro vid Bagdads Internationella flygplats?
I nuläget är det klar fördel för Iraks premiärminsiter.
/C