Om Peter Kadhammar, Ukraina och oliktänkande

Peter Kadhammar gick i Aftonbladet den 26 januari till attack på tre journalister som han kallar för ”Vänstern”. De tre journalisterna är Johan Croneman (DN), Petter Larsson (SvD) och Pelle Andersson (Ordfront). Kadhammar tycker att de ’pratar strunt’ eftersom de uttrycker en annan mening än Nato, försvarsministrar och 1 000 andra journalister…

Johan Croneman ifrågasätter rapporteringen om Ukraina och det ständiga pratet om rysk expansionism. Här följer två citat från Cronemans artikel:

”Varför svensk oberoende(?) media och svensk public service så hundraprocentigt kastar sig in på Natos och USAs sida i den här komplicerade och komplexa konflikten är svårbegripligt”.

”Tittar man på Europakartan från 1989 och framåt är det väl knappast möjligt att anklaga Ryssland för expansionism – snart helt inringat av Natomedlemmar.”

Cronemans kritik av våra medier är befogad. När både kommersiella medier och public service säger samma sak skapar ensidigheten känslan av att vi lever i en propagandabubbla, med en sorts Pravda, där inga avvikande röster tillåts. Croneman blir i den kontexten en frisk röst, som säger något annat!.

Kadhammar fick Lukas Bonniers stora journalistpris 2020 för att med ”elegans och ettrighet” alltid ha jobbat i ”anständighetens tjänst”. När han sågar Croneman är det väl bara ettrigheten som finns kvar. Där finns ingen elegans. Anständigheten kan ifrågasättas eftersom Kardhammar är extremt partisk, han låter som om han vore djupt troende och att Nato är en kyrka.

Prata historia behöver vi inte göra!
När Kadhammar går till angrepp på Croneman, gör han det på ett propagandistiskt sätt. Han bemöter till exempel inte argumentet om Natos utvidgning. Det verkar som om Kadhammar trivs mer med att utdela rallarsvingar; som sagt den prisbelönta ’elegansen’ har helt försvunnit.

Prata historia behöver vi inte göra!

Kadhammar säger: ”Det Ukraina kräver är inte någon debatt om historien… Ukraina kräver respekt för lagar och avtal”.

Kanske är det här som Kadhammar förvandlas från en kritisk journalist till en av alla de troende i nato-kyrkan.

Men vi behöver prata nutidshistoria
Här finns bara utrymme att granska två meningar i Kadhammars artikel, bara denna begränsade uppgift visar sig bli rätt omfattande:

Kadhammar mening 1:
”Putin förklarade i samband med att han skickade elitsoldater till Kazakstan nyligen att han inte tillåter fler demokratiska revolutioner i sitt närområde.”
(Här slarvar Kadhammar och felciterar Putin, som sa ”att de kommer inte att tillåta destabilisering på hemmaplan, och inte heller tillåter scenariot med så kallade färgrevolutioner” (OMNI))

Demonstrationerna i Kazakstan 2022 som urartade till terror
Det är svårt att se upproret i Kazakstan som ”en demokratisk revolution”, även om det började på ett fredligt sätt. Cabar skriver:
”Den 2 januari hölls en fredlig demonstration i Aktau mot gaspriserna och missnöje med den socio-ekonomiska politiken. Invånare i andra regioner visade sitt stöd och enligt ögonvittnen var dessa demonstationer fredliga, och demonstranterna själva höll tillbaka mer aggressiva element.
Men den 4 januari delades vapen ut till demonstranterna, plundring och våld mot civilpersoner, polis och militär började i vissa regioner.”
Det som började som fredliga demonstrationer urartade helt. Brittiska the Sun skriver:
”Totalt 13 poliser har dödats, tre av dem genom halshuggning – och den kazakiska regeringen säger att de tre som halshöggs visade att upploppen hade ”terroristkaraktär”. Det är ännu inte känt om poliserna dödades genom halshuggningen eller om denna skedde när de redan var döda.
I staden Almaty skadades 353 poliser”
Svårt att som Kadhammar se detta som ett försök till ’demokratisk revolution’ i Kazakstan.

Hur Majdan ledde till statskupp 2014
Då återstår frågan om Majdan 2014 var en ’demokratisk revolution’ eller en statskupp. Och det här är väl grundbulten i hela propagandakriget. Det två viktiga uppfattningar som över tid närmast utvecklats till trossatser, som dominerar västvärldens media är:
1 Majdan var en demokatisk revolution.
2 Annekteringen av Krim hade inget samband med ’den demokratiska revolutionen’ i Kiev, utan var ett utslag av Putins vilja att öka sin makt och bygga ett nytt imperium à la Sovjetunionen. Detta synsätt är en diskutabel grund för svensk försvarspolitik.

Majdan, en demokratisk revolution eller?
En ’demokratisk revolution’ är problematisk, särskilt i ett land som redan är en demokrati! President i Ukraina vid tiden för Majdan var Vikor Janukovitj som blev vald 2010 i ett val som enligt utländska observatörer gick rätt till (wikipedia). I samband med Majdan tvingade beväpnade grupperingar honom och hans regering att lämna landet. Statskuppen skedde den 22 februari 2014, trots att det fanns ett ingånget avtal om konstitutionella ändringar och en tidplan för ett nyval, garanterat av utrikesministrar från EU (wikipedia).

”Ett grundläggande problem för Ukraina är att det är delat i flera ledder – språkligt kulturellt, politiskt religiöst. Den mest påtagliga klyftan finns mellan dem som talar ukrainska och dem som talar ryska”, skriver Ingmar Nevéus i DN (22 feb 2014), Hans faktabaserade artikel rekommenderas!

Denna klyfta syns tydligt i resultatet av presidentvalet 2010

Valresultatet visar på den stora skillnaden mellan östra och västra Ukraina. Den som ska ta makten i Kiev måste ta hänsyn till detta och ha ett inkluderande synsätt. Det blir givetvis extra viktigt efter en statskupp, när en ny regim tagit makten utan en demokratisk process. Men redan på den nybildade regeringens första dag , den 23 februari 2014, fattades det ödesdigra beslutet att riva upp den rådande språklagen och återinföra ukrainska som enda nationella språk på alla nivåer. Beslutsfattandet kan ha påverkats av att fyra! av ministrarna i den nya regeringen tillhörde Svoboda, ett högernationalistiskt parti, som bl a vill föbjuda homosexualitet och invandring. Partiet fick viktiga uppgifter i den nya Majdan-regeringen, bl a posten som vice premiärminister och försvarsminister. En Svobodamedlem blev också riksåklagare! (wikipedia).

Det var inte bara den ryska minoriteten som hade anledninga att hysa oro.
Inslaget av ultrahöger oroade också judarna i Ukraina. Den ukrainska rabbin Mosje Reuven Asman uppmanade 21 februari Kievs judiska befolkning att lämna staden och, om möjligt, landet. Han uttalade att ”Jag vill inte utmana ödet men det finns konstanta varningar om medvetna attacker mot judiska institutioner”. Flera judiska skolor stängde i Kiev.

Starkast stöd hade statskuppen i västra Ukraina, medan det i östra delen av landet uppstod anti-Kiev revolter. Att ändra spelreglerna i en demokrati kan få våldsamma konsekvenser. Det kan till och med hända i USA! Vi minns väl alla för drygt ett år sedan när Trump påstod att det amerikanska presidentvalet var ’stulet’. Trumps anhängare trodde honom och stormade Capitolium, i tron att de räddade demokratin.

USAs roll
USA hade en viktig roll och tog klar ställning för revoltörerna på Majdan. Victoria Nuland som hade hand om Europafrågor på USAs utrikesdepartement, säger närmast lyriskt i ett tal i Washington december 2013 – ”Majdan står för de värden och principer som är hörnstenar för alla fria demokratier.” I samma tal säger hon också att sedan Ukraina blev självständigt 1991 har USA spenderat 5 miljarder dollar för att stärka demokratin och föra landet i europeisk riktning.

De politiker som hade en framträdande roll i Euromajdan var högerpolitiker Vitalij Klytjko (UDAR, liberalkonservativ), Arsenij ”Yats” Jatsenjuk (Fäderneslandsförbundet, liberalkonservativ) Oleh Tyahnybok (Svoboda, högerextremist) och Dmytro Jarosj (Högra Sektorn, ultranationalist).
Det är alltså dessa ledare som enligt Nuland är de som ska leda sitt ’folk’ för att bygga demokrati!? Nuland tycks önsketänka bort både vänsterpartier och den stora ryska minoriteten.

Här umgås senator John McCain med Oleh Tyahnybok (till höger) från högerextema Svoboda partiet

Det är svårt att se Victoria Nuland som en lämplig agent för att åstadkomma ’demokrati’ i ett annat land. Hon är gift med Robert Kagan, en viktig medlem i PNAC – Project for the New American Century. Denna tankesmedja satte i allra högsta grad amerikanska intressen i första rummet -”att skapa ekonomisk dominans över världen genom att samtidigt strypa potentiella rivaler eller livskraftiga alternativ till den amerikansa visionen om en fri marknadsekonomi.” De propagerade också för en snabbare natoexpansion i Europa. Har vi fått en bock som trädgårdsmästare? Hennes agerande tyder på att hon mer är en agent för PNAC än för demokrati.

Redan ett par veckor före statskuppen hade Nuland en konversation med Geoffrey Pyatt, USAs ambassadör i Kiev, som hamnade på Youtube genom en läcka (rysk?). Det är ett ganska sensationellt samtal eftersom man får en insidesbild av hur ’snacket kan gå’. Konstigt nog valde de flesta medier att fokusera på att Nuland använder uttrycket ’fuck the EU’, ungefär som om det värsta i hela samtalet, var detta otrevliga språkbruk. En transkribering som (BBC) gjort finns tillgänglig. Diskussionen handlar om vem som ska ta makten i Kiev efter Janukovitj.
”I think ’Yats’ is the guy”, säger Nuland, och menar den tidigare nämnda Arsenij Jatsenjuk. Så blev det också, han tillträdde posten som premiärminister 27 februari 2014.
FN är tydligen också med på tåget.
Nuland: ”Jeff Feltman (hög FN-tjänsteman) hade ett nytt namn för FN-killen, Robert Serry, skrev jag det i morse? Han har nu fått både Serry och Ban Ki-Moon (FNs generalsekreterare) att gå med på att Serry kan komma på måndag eller tisdag. Det blir bra, att få hjälp att foga ihop det här och att ha FN att hjälpa till att få ihop det, eller hur, EU kan dra åt helvete (’Fuck the EU’)”
Ja, hur ska man tolka det här. Det låter här som om FNs generalsekreterare ska hjälpa USA att ordna ett statskupp i Kiev?! Tänk om journalister grottat i det här istället för att vrida ”Fuck the EU” – frasen fram och tillbaka. I det här samtalet låter det som om FN inte längre upprätthåller någon neutral ståndpunkt i internationella affärer. Här utgår USA ifrån att de ska få hjälp från FNs högsta ledning att få ihop statskuppen i Ukraina. Mycket märkligt!
Idag finns Vicoria Nuland med i Bidens UD som biträdande minister för politiska affärer.

Rysslands roll
Att beskriva konflikten i Ukraina som ’komplicerad och komplex’ som Croneman gör i DN är helt galet enligt Kadhammar. -”Vad finns att nyansera”, säger han.
Därför kan Kadhammar ta fram den breda penseln och med stora drag måla med den svarta färgen på den vita ytan. En hyllad journalist som Kadhammar verkar kunna slå sig till ro som en fet katt ovanpå spiselhylllan, och då blir den historiska sanningen så här enkel:
Kadhammar mening 2: ”Ryssland har angripit sin granne Ukraina, annekterat en del av landet, fört krig genom ombud under åtta år och hotar nu med storskaligt anfall.”
Åtta år av historia på tio sekunder

”Ryssland har angripit sin granne Ukraina, annekterat en del av landet”
Ja, det är sant. Ryssland har annekterat Krim!
Frågan är varför. Västerländska medier tycks tolka det som ett offensivt första steg av en maktgalen Putin att återupprätta Sovjetunionen. Statskuppen i Kiev 22 februari 2014 verkar vara helt bortglömd och nämns aldrig.
En annan enklare tolkning är att se det som en defensiv åtgärd efter statskuppen, för att förhindra att deras viktigaste flottbas skulle falla i Natos händer.

”Fört krig genom ombud i åtta år.”
Ja, även här finns det ett korn av sanning. Men det undervärderar helt den vrede folk kände i östra Ukraina efter regimförändringen i Kiev. Därför blir det fel att helt förneka att det faktiskt pågår ett inbördeskrig mellan de självutnämnda ’folkrepublikerna’, i Donetsk och Luhansk och Ukrainska staten. Visst är Ryssland inblande här. De har gett både humanitärt och militärt bistånd. Även om Ryssland förnekar det, så är det högst troligt att de i avgörande ögonblick också har skickat in militär i områdena. Men någon officiell ockupation har det aldrig varit.

Det finns ett skämt i Ukraina med en viss träffsäkerhet:
– Varför attackerar vår (ukrainas) armé Donbass?
– Därför att den ryska armén har invaderat där
– Varför attackerar vår armé inte Krim?
– Därför att den ryska armén verkligen är där.

Alla är rädda för att Ryssland ska ockupera Ukraina. Kadhammar anser att det redan har inträffat, januari 2022. I själva verket står han vid gränsen till den självutnämnda fokrepubliken Donetsk

Här en karta från 10/2 2022 med BBCs signatur, som säger emot Kadhammar. Det finns inga ryska trupper i Donetsk och Luhansk!

”Hotar nu med ett storskaligt anfall”
Ryssland hotar inte. Däremot känner sig omvärlden hotad av de ryska trupper som finns i Ryssland nära ukrainska gränsen. Rysslands utrikesminister förnekar att Ryssland planerar ett angrepp på Ukraina. Så den korrekta meningen blir – Ryssland hotar inte att anfalla Ukraina, men Västvärlden känner sig hotad. (Aftonbladet)
Hela tiden detta slarv, där sanningen glider en ur händerna. Journalistiskt slarv är det sista vi behöver i en utveckling som i värsta fall kan leda till ett tredje världskrig – vi behöver fakta och en oberoende press!!!
Att beskriva verkligheten så att hotbilden förstärks, kan också ses som en marknadsföring. Det ger fina pengar till världens vapenfabriker. Det kan också öka intresset för Nato-medlemskap hos den svenska befolkningen – det finns vinnare på den här sortens journalistik, kan man vara både journalist och lobbyist samtidigt utan att det deklareras?.

Minskavtalet
Inbördeskriget i Ukraina blir en allt ömmare böld. Idag är situationen så illa att den är kärnan i en internationell konflikt som i värsta fall kan blomma ut till ett storkrig.
Ännu märkligare är att det redan finns fredsavtal – Minsk1 och Minsk 2,
som när de inte gick att genomföra ledde till fortsatta överläggningar genom det s k Normandieformatet
Minsk 1 skrevs under av Ukraina, Ryssland, Folkrepubliken Donetsk och Folkrepubliken Luhansk, september 2014.
Minsk 2 förhandlades fram av Frankrike och Tyskland och skrevs under av Ukraina och Ryssland, februari 2015.
Avtalet låg klart för underskrift. Den punkt som blev kontroversiell var att områdena i Donbass skulle beviljas viss autonomi inom den ukrainska staten. Augusti 2015 fanns det en klar majoritet i parlamentet när 265 av 450 (59%) stödde förslaget, som dock krävde 66% eftersom det skulle innebära en konstitutionell förändring.

Här uppstod ett stort problem. En liten aggresiv grupp ledda av det populistiska Radikalpartiet och det ultranationalistiska Svoboda, attackerade parlamentet, då de inte kunde acceptera Minskavtalet. Av de poliser som skyddade byggnaden dödades en polisman och 100 skadades (BBC)
Man kan väl konstatera att nationalisterna vann. Minskavtalet har ännu inte blivit implementerat.

C

Andra länkar:
Vice News – 111 fältrapporter med alla aktörer i Ukraina-konflikten 2014-2015
Patrick Lancaster – Brittisk journalist många fältrapporter från Donbass
Tulsi Gabbard – Demokratisk presidentkandidat tycker inte Ukraina är någon demokrati
John J. Mearsheimer – Professor i statsvetenskap, Chicago University. Lägger stort ansvar på väst för krisen i Ukraina.
Azovbataljonen, Azov battalion – Högernationalistisk paramilitärt förband som numera tillhör Ukrainas armé

Varför var Qasem Soleimani i Bagdad?

Strax efter midnatt den 3e januari 2020 utfördes ett attentat vid Bagdads Internationella Flygplats.
USA hade avfyrat en missil som dödade generalmajor Qasem Soleimani, som tillhör den absoluta toppen i Irans krigsmakt. Vid attacken dödades också Abu Mahdi al-Muhandis, befälhavare för en mäktig irakisk milis. Dessutom dödades 5 andra personer. Enligt CNN har attentatet har utförts på direkt order av USAs president Donald Trump.

Vad gjorde Soleimani på flygplatsen?
Det finns helt olika svar på denna fråga. USAs försvarsminister, Mark Esper, ger sin föklaring i Dagens Nyheter

USAs version:
– Han togs på bar gärning när han tillsammans med en annan terrorist synkroniserade nya attacker mot amerikanska trupper och anläggningar. Hans tid var ute.

Mark Esper vill ge oss bilden av skumma typer som sitter i en bil i mörket vid flygplatsen och planerar sina ondskefulla handlingar, som i ett avsnitt av serien 24. Nu lyckades USA avvärrja terroristernas sammansvärjning med ett precisionsvapen.

Nu finns det en helt annan version som helt motsäger den amerikanska.

 Söndagen den 5 januari hade Iraks parlament en extra session, där premiärminister Adil Abdul-Mahdi ger en helt annan bakgrund till attacken.

Iraks version:
Major Soleimani hade flugit till Bagdads flygplats på diplomatpass. Han var utsänd av regeringen i Teheran för att personligen överlämna ett svar till den saudiarabiska regeringen i Riyadh på ett brev om nedtrappning av konflikten mellan länderna. Förhandlingar som regeringen Trump hade initierat. Så Bagdad hade alltså fått ett uppdrag av Trump om att medla mellan Teheran och Riyadh. Soleiman var budbäraren. Brevet skulle ha överlämnats till Abdul-Mahdi 08.30 på fredagen. Nu blev det inte så för både brev och budbärare eldades upp av USAs krigsmakt.ett par timmar innan. Enligt Iraks premiärminister blev Soleiman mördad av USA medan han befann sig på ett diplomatiskt uppdrag som från början initierats av Trump själv. (Pepe Escobar)

Det finns alltså två olika beskrivningar av orsaken till Soleimanis närvaro på Bagdads flygplats;
Han hade ett diplomatiskt uppdrag/ Han hade inget diplomatiskt uppdrag.
Låt oss kolla lite på de två versionerna.

Det fanns ett diplomatiskt uppdrag
Om det fanns ett uppdrag uppstår en massa frågor som det i nuläget bara går att spekulera i. Var uppdraget konstruerat för att locka Soleimani i en fälla? Vilka konspirerade i så fall? Och var det verkligen Trump själv som skapat planen, eller var det andra krafter i hans regering?  Var saudierna delaktiga i konspirationen och medvetna om att det var en mordkomplott? Elller handlade även de i god tro.  Ingenting pekar i alla fall på att irakierna kände till ett sådant syfte med uppdraget. Betydelsefulla irakier blev ju också dödade i attacken. 

Eller var det ett försök till närmande mellan Saudiarabien och Iran, utanför USAs kontoll. Detta skulle kunna vara hotfullt för USA, eftersom viktiga aktörer börjar lösgöra sig från USA. Skulle kunna få stora konsekvenser för USAs närvaro i regionen. Skulle kunna vara en stor förändring av spelplanen och därför utgöra ett mordmotiv och ett motiv för ett omedelbart ingripande.

Det fanns inget diplomatiskt uppdrag.
Esper hävdar som nämnnt tidigare att Soleimani ’togs på bar gärning’ när han föreberedde attacker mot amerikanska trupper och anläggningar. Attacker som skulle vara nära förestående (imminent).

Utrikesminister Pompeo förnekar bestämt (bloomberg) existensen av saudi-iranska fredstrevare. Han säger att det är ren propaganda från Irans utrikesminister Javad Zarif. Vi får alltså genom Pompeo veta att även Iran påstår att Soleimani hade ett diplomatiskt uppdrag. Pompeo använder ett raljant tonfall och närmast skämtar bort frågan. ”Finns det någon här i salen som tror på att Soleimani hade ett diplomatiskt uppdrag?” ”Ren propaganda”, säger Pompeo.  Följaktiligen ljuger både Irans utrikesminister ochj Iraks premiärminister. De enda som talar sanning är Pompeo och Esper.
Tyvärr är både Pompeos och Espers trovärdighet i nuläget ifrågasatt även av medlemmar i det egna partiet.

Stora trovärdighetsproblem för Pompeo och Esper
Onsdagen den 8 januari håller Pompeo och Esper en sluten, hemligstämplad genomgång med senaten och kongressen. Vid sin sida hade de två herrarna också Gina Haspel (CIA) och general Mark Milley (Joint Chiefs of Staff). Mötet som varade 75 min och ägde rum efter att Iran attackerat amerikanska baser som hämnd på mordet av Soleimani. Mötet gav upphov till kraftig kritik. Två republikanska senatorer Rand Paul (Kentucky) och Mike Lee (Utah) uttalade sig för pressen (Vice)(Newsweek).

Mike Lee: ”Den värsta genomgång jag varit med om gällande en militär fråga”.
”De berättade ett antal saker som gör mig upprörd och besviken, helt enkelt respektlöst mot oss, rent personligt – vilket kanske inte spelar så stor roll – men framförallt mot konstitutionen”

Rand Paul: ”En sak som var förolämpande i den här debatten är att de säger att de använder det klartecken som gavs gällande Saddam Hussein, för att berättiga dödandet av en iransk general 20 år senare i Irak.”

När det gäller Pompeos trovärdighet dyker ett uttalande upp, som nu blir till hans nackdel. Många minns hur Pompeo, som tidigare var chef för CIA, våren 2019 förklarade vilka metoder CIA använder sig av. Inför skrattande studenter på universitetet Texas A&M berättande han självbelåtet: ”Vi ljög. Vi bedrog. Vi stal. Vi hade hela träningsprogram om detta”

Så vem ska man tro på när det gäller Soleimanis närvaro vid Bagdads Internationella flygplats?
I nuläget är det klar fördel för Iraks premiärminsiter.
/C

DN svartmålar Tulsi Gabbard

Den 29 december skrev äntligen DN om den demokratiska presidentkandidatenTulsi Gabbard, men vilken besvikelse! Istället för att granska och kommentera denna intressanta politiker väljer Martin Gelin på DN att ta fram den grova penseln och svartmåla henne. Det är närmast obegripligt att en välrenommerad journalist som Gelin, som till och med varit nominerad till augustpriset kan lämna ifrån sig den här artikeln.

Kort om Tulsi Gabbard:
Tulsi Gabbard ställer upp som presidentkandidat för det demokratiska partiet. Hon vill sätta stopp för alla de krig som USA utkämpar för att med våld tillsätta nya regimer runt om i världen. Hon driver också progressiva frågor som sjukvård för alla och vill främja en grön ekonomi. Hon vill också ha ett slut på det nya kalla kriget och på kärnvapenkapprustningen. Hon tar heller inte emot bidrag från de stora kapitalintressen som ofta ”köper” politiker i USA. Därför driver hon kampanjen på bidrag från allmänheten.

Hennes ställningstagande hotar mäktiga intressen, som rustningsindustri och läkemedelsbolag och det är väl den troliga orsaken till att hon utsätts för en intensiv smutskastningskampanj, som i USA pågår vecka ut och vecka in. Det är här som Martin Gelin, istället för att kritiskt granska de processer som pågår, väljer att ställa sig på de cyniska maktintressenas sida och fortplantar den amerikanska smädeskampanjen mot Tulsi Gabbard in i det svenska samhället. De metoder Martin Gelin använder sig av är:
– ’Guilt by association’,
– Upprepning av ett felaktigt påstående om och om igen,
– Att vända bak och fram på händelseförlopp och givetvis
– Att gräva upp gammal ’skit’ och kasta på offret.

Det lägsta, ganska tarvliga knep som Martin använder är ’gulit by association’. Här är två ganska häpnadsväckande exempel citat:
– ”Hon hyllas ständigt av republikaner och högerextremister”.
– ”Andra högerextremister som Mike Cenovich, Jack Posobiec och den tidigare Ku Klux Klan-ledaren David Duke har också omfamnat hennes eventuella kandidatur”
Martin Gelin vill få oss att tro att en färgad kvinna från Hawaii. Den första hindu som kandiderar i ett presidentval är kopplad till Ku Klux Klan, kom igen!

Ett annat knep är att upprepa ett osant påstående om och om igen. I USA vill man skrämma bort väljare genom att inte ta hennes kandidatur för det demokratiska partiet på allvar, istället påstår man att hon kommer att bli 3e parts kandidat och därigenom skänka valsegern till Trump. Tulsi Gabbard har om och om igen varit tvungen att dementera detta, men eftersom medierna strävar, inte efter sanning, utan efter att misstänkliggöra, så upprepas detta påstående nästa dag igen, och igen … Precis som Martin Gelin väljer att göra. Hela 6 stycken i artikeln handlar om detta! Vem var det som sa att om en lögn upprepas tillräckligt ofta blir den sann?

Ett annat knep Martin använder är att klippa om händelsförlopp.
Istället för Attack-Motattack, kan man vända bak och fram på skeendet och vips är rollerna ombytta. Martin Gelin: ”Hennes(Tulsis) attacker på demokratiska partikollegor har ofta präglats av grova personangrepp. Hon har exempelvis kallat Hillary Clinton ’drottningen av krigshetsare, korruptionen förkroppsligad och personifieringen av den ruttna sjukdom som skadat demokraterna så länge’” Hur var då händelseförloppet?
Det var Hillary Clinton som anklagade Tulsi Gabbard för att bl a vara ’en rysk tillgång’ i en podcast den 17 oktober 2019. Denna anklagelse riktar hon mot Gabbard som  är krigsveteran med två resor till striderna i Irak. Dagen efter den 18 oktober gick Tulsi Gabbard till motangrepp bland annat med det av Gelin angivna citatet.
(Sedan blir man nyfiken på hur Martin Gelin skulle svara på frågan: Finns det något fog för den kritik Tulsi riktar mot Hillary och det demokratiska partietablissemanget?)

En annan metod är att gräva upp gammal ’skit’ och kasta på offret. Även detta gör Martin Gelin, han säger: ”Det finns dock inget i Gabbards politiska karriär som tyder på att hon skulle tillhöra den politiska mitten. Snarare har hon pendlat mellan djupt värdekonservativa åsikter, då hon inledningsvis var emot abort och hbtq-rättigheter, och att på senare år omfamna vissa av Bernie Sanders vänsterradikala idéer”. Det är sant att Gabbard har vuxit upp i en värdekonservativ familj och att hon i de sena tonåren hade denna inställning. Hon har sedan dess helt ändrat sitt perspektiv på dessa frågor.Idag är Tulsi för fri abort, för samkönade äktenskap, för homosexuellas rätt till adoption. Om detta säger Martin Gelin ingenting

Tulsi Gabbard tog en egen postion i omröstningen om att ställa president Trump inför riksrätt. Hon var den enda som röstade ’närvarande’. Gelin har missat att hon utförligt har motiverat sitt ställningstagande.

Tulsi Gabbard är en erfaren politiker. Hon har suttit i kongressen sedan 2013. Hon har varit aktiv i flera viktiga utskott med fokus på försvar och utrikespolitik. Det var som utskottsmedlem med speciellt ansvar för Mellersta Östern som hon träffade Assad 2017. Tulsi säger: ”Det enda sätt att förhindra krig är att vara redo att möta motståndare och potentiella fiender. Diplomati är det enda alternativet till krig” (Demokratiska debatten 22 nov 2019). När det gäller USAs krig vet Tulsi verkligen vad hon talar om. Trots att hon bara är 37 år gammal har hon tjänstgjort två gånger som sjukvårdsofficer på slagfältet i Irak och är numera aktiv major i Hawaiis nationalgarde.

Istället för att smutskasta henne kunde Gelin ha lyssnat på henne, redogjort för de kampanjfrågor hon driver och sedan kritiserat dem. Man kan undra var Gelin står i förhållande till de frågor som Gabbard driver. Är det fel att stoppa krigen i Mellersta Östern? Är det fel att i första hand söka diplomatiska lösningar på internationella konflikter? Är det fel att reformera USAs sjukvårdssystem?

I de stora tv-sända debatter hon varit med har hon visat sig mycket tuff och rakt på sak. Hon har argumenterat med fakta och aldrig smutskastat sina motståndare. Skulle hon bli demokraternas kandidat skulle Donald Trump få en tuff match.
/C

USA beväpnade ISIS

Conflict Armament Group (CAR) har undersökt var de vapen har sitt ursprung som  använts av ISIS styrkor. CARs Forskning har finansierats av EU och Tysklands utrikesdepartement. Undersökningen har genomförts på frontavsnitten i Irak med stöd av irakiska ocn kurdiska styrkor.

USA har länge sagt sig bekämpa IS men rapporten från CAR visar att de samtidigt har försett sin fiende med högmoderna vapen!? Dessa har sålts från eu-länder till USA med bindande överenskommelser om förbjuden vidareexport. Nu visar det sig att USA har brutit mot dessa överenskommelser. Rapporten sammanfattar i sin inledning:
”CARs dokumentation visar att det grövsta exemplet på snabb illegal vidareexport gällde ett avancerat målsökande anti-tank vapen, (anti-tank guided weapon ATGW). Vapnen tillverkades inom EU, såldes till USA, som överförde dem till en av parterna i den syriska konflikten, som sedan överförde dem till IS styrkor i Irak, och kom sedan att dokumenteras av CARs fältarbetare sedan de återtagits från IS. Denna händelsekedja hade genomförts på mindre än två månader efter leveransen från vapenfabriken. ”

CAR har haft ett gott samarbete med de fabriker som ursprungligen tillverkade vapnen och deras regeringar. Därför har CAR kunnat kartlägga hela kedjan från tillverkare till att de påträffats hos IS i Irak. De har sålts under villkor som förbjuder vidareexport. Dessa överenskommelser har inte respekterats av USA konstaterar rapporten.

Alla vapen som IS har använt kommer inte från amerikanska vapenleveranser. En betydande mängd kommer från de stora vapenlager som IS har erövrat från de syriska och irakiska arméerna. Därför har den allra största delen av handeldvapen den kaliber som användes av Warsawapakten.
Rapporten visar att även vapen som levererats till Saudiarabien har hittat vägen till IS. Vilket bör vara ett problem för Sverige med sin vapenexport till Saudiarabien.

Rapporten – ”Weapons of the islamic state” finns här som pdf 

Hur undvika krig mot Nordkorea?

Ett kärnvapenkrig är det yttersta terrordådet, där oskyldiga civila blir måltavlan. Skolflickor i Pyongyang 2017 (AP Photo/Wong Maye-E)

William R Polk är en veteran i amerikansk utrikespolitik, expert på Mellersta Östern och Nordafrika. Var med i det team som skapades av president John F Kennedy för att hantera kubakrisen 1962! Hans erfarenheter är unika och skulle kunna vara mycket användbara när det gäller att lösa den eskalerande konflikten mellan USA och Nordkorea. Men vill någon lyssna? Den artikel han skriver i Counterpunch bör alla läsa! 

En teori som vann stort genomslag under det kalla kriget var teorin om ”avskräckning” (deterrence) och den kom att prägla hur USA kom att förstå och handla i förhållande till Sovjetunionen. Och idag påverkar detta synsätt USAs förhållande till Nordkorea. Avskräckningsteorin verkade fungera bra under det kalla krigets första år och genom Kubakrisen 1962. Men under kubakrisen blev det tydligt att detta var en teori med fatala fel. Teorin bygger på att en nations ledare handlar i enighet med vad som kan anses vara det ”nationella intresset”, men verkligheten är komplex och innehåller därför många andra parametrar som kommer att påverka beslutsfattandet. Ledarna kanske inte kan handla enligt det nationella intresset eftersom de till exempel kan vara rädda att förlora sin position eller sitt opinionsstöd

Under kubakrisen var president Kennedy utsatt för en närmast outhärdlig press och inte bara beroende på kravet att hantera själva händelseutvecklingen utan att också kravet att kunna hantera ibland motstridiga förslag från kollegor, rivaler och militära ledare. Den dåvarande främsta militära koordinatorn i rollen som JCS (Joints Chief of Staff) var general Lyman Lemnitzer, som argumenterade för att USA skulle starta ett kärnvapenkrig. Han hade också formulerat en plan ”Operation Northwoods” där amerikansk militär utklädda till kubanska terrorister skulle utföra dåd riktade mot den egna nationen – som flygplanskapningar och mord. Avsikten var att skapa opinionsstöd för en attack på Kuba. Kennedy vägrade skriva under och Lemnitzer blev förflyttades till NATO i Europa. Istället installerade Kennedy en grupp erfarna medarbetare från det konservativa hållet som stöd i sitt beslutsfattande. Efteråt fanns det krafter som tyckte att Kennedy hade sålt ut de nationella intressena. Polk säger: ”Kennedy lyckades neutralisera potentiella kritiker under kubakrisen. Men ganska snart efteråt blev han mördad av personer, krafter eller intressen där det fortfarande råder oenighet omkring vilka de var och vilka motiv de hade”.

Det mod och den styrka som ledarna visade i Sovjetunionen och USA(Chrusjtjov och Kennedy) räddade mänskligheten från en nukleär katastrof, menar Polk, som tycker att vi bör se detta som en varning. I en situation med svagare ledarskap kan en konfrontation leda till ett kärnvapenkrig som kommer att drabba hela mänskligheten. Detta ger anledning till oro i det nuvarande spänningsläget mellan USA och Nordkorea

Efter kubakrisen ville Pentagon få bekräftat att avskräckningsprincipen fungerade. De satte därför upp ett krigsspel för att undersöka vad ryssarna skulle göra om landet utsattes för en allvarlig, kännbar förnedrande kärnvapenattack. Enligt avskräckningsteorin skulle de inte svara eftersom Sovjetunionen var så mycket svagare. Detta visade sig inte stämma. I krigsspelet svarade det ryska laget med att slå tillbaka så snabbt och kraftfullt som möjligt. Ingen regering skulle överleva om den inte besvarade en attack som utplånat en av nationens städer. Det här blev en verklig tankeställare för de som trodde att ett begränsat kärnvapenkrig var möjligt.

Polk resonerar vidare om den nuvarande krisen mellan Nordkorea och USA.Både Kennedy och Chrusjtjov var starka, pragmatiska, erfarna ledare med starkt stöd i sin omgivning. Dagens ledare i USA och Nordkorea visar upp helt andra egenskaper. Polk granskar president Trump och hittar tre uttalanden som är bekymmersamma.
1 – Trump har till exempel sagt ”Jag älskar krig”, samtidigt gjorde han allt för att undvika tjänstgöring under Vietnamkriget. Polk anar därför i Trump en riktig ”chicken-hawk”,

2 – Trump har sagt att han är medveten om den förstörelse som ett kärnvapen åstadkommer, men Polk tvivlar på att Trump verkligen förstår innerbörden av sina egna ord. En modern atombomb på 1 megaton är 50 ggr starkare än bomben USA fällde över Hiroshima 1945. Trump har gjort yviga uttalanden som ”vad är det för poäng med att ha kärnvapen om de inte används”. Det finns säkert rådgivare som talar om för honom att de måste användas. Ororande nog kan Polk se general Lemnitzers ande hovra i närheten av Ovala Rummet.”

3 – Trump skryter med att han är oförutsägbar, något han har använt som strategi i sina affärer. Han har också visat sig impulsiv, stridslysten och hämndgirig. Kanske inte de bästa egenskaper för en person som kan avfyra kärnvapnen.

Nordkorea styrs av Kim Jong Un, som är den tredje generationen i en dynasti, som grundades av Kim il Sung, en gerillakrigare som tog makten i Nordkorea och satt på tronen i femtio år. Den tredje generationen av en dynasti brukar historiskt sett vara svag eftersom den inte behövt utstå samma hårda kamp som förfäderna. Detta tycks inte gälla Jong Un, som kom till makten när fadern dog 2011. Han visade sig vara oväntat skrupelfri, bestämd och absolut härksare. Han kuvade sin fars toppgeneraler och det sägs också att han mördade eller åtminstone tolererade mordet på sin äldre bror, som han antagligen såg som en potentiell rival.

En del av den hårdhet som Jong Un visar tror Polk kan bero på det avskräckande exemplet Saddam Hussein, vars land blev attackerat sedan han lagt ner sina massförstörelsevapen och han själv blev uppspårad och hängd i Bagdad 2006. Detsamma gäller ju också Moammar Khadaffi som sedan han lagt ner sitt kärnvapenprogram först kom in i Västvärldens värme, för att ett par år senare få sitt land sönderbombat och själv bli dödad genom rektal våldtäkt med bajonett. Jong Un har ingen andledning att göra om dessa härskares misstag.

Som jag förstår, säger Polk, så kommer Nordkoreas ledare att benhårt försvara sin regim (och naturligtvis sitt eget liv) och han tror att det enda sättet att göra detta på det är att skaffa kapacitet att kunna utdela ett slag som är tillräckligt kraftfulla för att avskräcka från varje attack.

Polk kliver in i sin gamla roll som politisk planläggare och gör en genomgång av de alternativ som står till buds för att hantera konflikten med Nordkorea.

Den politik som tillämpas idag beskriver Polk som att ”rasa och hota utan väpnad handling”. Trumps prat om armador och att visa ”mer eld, vrede och kraft än världen någongsin sett” har skapat sämsta tänkbara resultat, säger Polk. Det har ökat Nordkoreas rädsla för en amerikansk invasion. Det har ökat Jong Uns motivation att utveckla kärnvapenprogrammet och ökat fruktan för krig på hela Koreahalvön.

I sin artikel i Counterpunch går Polk går systematiskt och noggrant igenom argumenten för de handlingsalternativ som finns – en begränsad attack mot utvalda mål, eller att låta andra aktörer som Kina ta initiativ, eller att beväpna Japan och Sydkorea eller givetvis ett fullskaligt anfall á la Irak. Alla dessa alternativ skulle kunna få ödesdigra konsekvenser. Det enda alternativ som då återstår är förhandlingar. Det är ingen lätt väg, men den enda tänkbara eftersom alla andra alternativ är mer eller mindre katastrofala.

Polk säger: ”Jag är övertygad om att det inom överskådlig tid är omöjligt att få Kom Jong Un eller hans eventuella efterträdare att ge upp användbara kärnvapen. Därför kan Trump-regeringens nuvarande uttalanden inte vinna framgång. Men arrangemang kan skapas om man blandar in Kina och Ryssland i förhandlingarna och slutar med att uttala hot och använda skadlig och ineffektiv sanktionspolitik. Gradvis skulle man kunna skapa en atmosfär där Nordkorea kan bli accepterad som medlem i kärnvapenklubben. Om vi misslyckas med att gå i den här riktningen kommer vi i bästa fall att sväva i rädslans limbo och med möjligheten att snubbla in i ett krig. Visst kan förhandlingar misslyckas men fungerande alternativ saknas. Men för att slå in på denna kurs krävs ett statsmannaskap, som vi kanske inte har. ” För att få igång förhandlingarna tror Polk att dessa 4 steg blir nödvändiga (och frågan är om de är realistiska att hoppas på utifrån Vita Husets bombastiska retorik).

1. USA måste acceptera det faktum att Nordkorea är en nukleär makt
2. USA måste bestämma sig för att tillämpa en ”no-first-strike-policy”
3. USA måste ta bort sanktionerna mot Nordkorea och istället erbjuda hjälp när hungersnöd pga torka eller missväxt för att hjälpa Nordkorea i riktning mot välstånd och på så sätt reducera fruktan.
4. USA måste sluta uttala hot och genomföra inproduktiva och provokativa krigsspel nära den demilitariserade zonen.

Polks idéer om lösningar ligger nära de förslag som Kina och Ryssland står bakom vilket innebär ’double freeze’ – att Nordkorea avbryter sitt testprogam av kärnvapen och missiler mot att USA slutar genomföra krigsövningar i Nordkoreas närhet.

Rysslands utrikesminister Lavrov om ’double-freeze’

Kritisk granskning av double-freeze
Japan Times
The Diplomat

Historisk bakgrund
Korea historisk bakgrund av Polk

/C

USAs flotta har problem

Den 17 juni 2017 kolliderade det amerikanska krigsfartyget USS Fitzgerald med ett filipinskt containerfartyg utanför japan. Det fick hål i skrovet. Vatten forsade in och 7 sjömän dödades. Nu har det hänt igen! USS John McCain kolliderade på morgonen 21 augusti med en oljetanker i sydkinesiska sjön och förlorade 10 besättningsmän som drunknade i översvämmade utrymmen på fartyget. Inga besättningsmän på de inblandade handelsfartygen dödades.

Den självklara frågan blir: ”Hur är detta möjligt?” De amerikanska krigsfartygen är beväpnade till tänderna för att med missiler kunna attackera mål på land, flyg, andra fartyg och ubåtar. De är utrustade med mycket avancerad radarutrustning. Kanske kan de delar av kommande haveriutredningar som offentliggörs kasta ljus över orsakerna.

Kanske ligger det en viss sanning i detta youtube-klipp från 2015 som blivit en viral succé. En amerikansk flottgrupp är på kollisionskurs med spanjorer. Ingen vill ge sig, båda ber motparten flytta på sig. Det finns ett något överdrivet högmod hos den amerikanska flottans befälhavare. Att alltid vara störst och starkast verkar motverka den ödmjukhet som kanske krävs för ett gott sjömansskap. Här avslöjas inte mer. Läsarna uppmanas att se klippet. Mycket roligt!

Ytterligare två amerikanska krigsfartyg har i år 2017 varit inblandade i haverier.
31 januari: USS Antietam gick på grund utanför Tokyo efter bristfällig ankring. Fick bogseras i land. Skador för 4.2 miljoner dollar (Stars&Stripes)

9 maj 2017: USS Lake Champlain kolliderar med en fiskebåt från Sydkorea
(US Naval Institute News)

Kritisk granskning av Finian Cunningham:
De amerikanska stridskrafterna används numera non-stop på den globala arenan.
Detta innebär mindre tid på hemmaplan för vila och motion, besättningar arbetar med ökad stress och nivåer av utmattning.

/C

Den nya silkesvägen

”The Belt and Road Forum” för internationellt samarbete hölls i Peking den 14-15 maj 2017. Forumet handlade om ”Den nya silkesvägen” – ”The belt and road initiative” – som är den kinesiska presidenten Xi Jinpings hjärteprojekt. Det är ett ekonomiskt utvecklingsprogram som kommer att påverka hela den euro-asiatiska kontinenten. Satsningar på infrastruktur har stor tyngd – nya vägar, järnvägar broar och hamnar kommer att byggas. ”Silkesvägen” vill återskapa de historiska handelsvägarna, över land och till sjöss, som en gång ledde till Kina. 70 nationer har ställt sig positiva till samarbete i projektet. (Science)

Kina satsar nu 900 miljarder dollar i projektet (Guardian), ironiskt nog ungefär samma summa som NATO-länderna satsar på sin militär varje år. Ska bli intressant att se vilken av satsningarna som blir mest framgångsrik. De flesta människor tycker nog att järnvägar och broar är mycket häftigare än ett regn av Tomahawk-missiler. I slutänden bygger nog satsningar på infrastruktur mer välstånd och bättre förutsättningar för demokrati och företagande än att skapa ruiner av städer och byar, och ökande flyktingströmmar.

President Xi tycker att de gamla handelsvägarna i Centralasien symboliserar fred.
”De antika silkesvägarna omfattade tusentals kilometer och tusenstals år och kom att förkroppsliga en anda av fred och samarbete, öppenhet och inkluderande, ömsesidigt lärande och ömsesidig nytta. Denna anda har kommit att bli ett viktigt arv för den mänskliga civilisationen”, säger Xi i sitt inledningsanförande.

President Xi tror på fortsatt globalisering och en fredlig utveckling. Han säger: ”Ur historiskt perspektiv, har människan nått en era med stora framgångar, och stora och djupgående förändringar. I denna ökande multipolära, ekonomiskt globaliserade, digitaliserade och kulturellt mångsidiga värld, så blir trenden i riktning mot fred och utveckling starkare och reformer och innovationer får moment. Aldrig har vi sett ett så ömsesidigt beroende länder emellan som vi ser idag, och inte heller en så ivrig önskan att nå ett bättre liv och aldrig tidigare har vi haft så många medel till vårt förfogande för att övervinna svårigheterna”. Xi blundar inte för nutidens problem och ser dem som stora utmaningar. Han nämner den globala uppvärmning (till skillnad från Donald Trump), de växande klassklyftorna, och hoten från krig och terrorism.

Kartbilden ovan ger en ganska god bild av den nya silkesvägens omfattande multi-dimensionella infrastrukturnät som håller på att ta form, med ekonomiska korridorer, med transportvägar till lands, till sjöss och i luften, expressvägar för information och stora järnvägs-, hamn- och pipelinesprojekt.

Man skulle lätt kunna tro att detta jätteprojekt med handel och infrastrukturbygge skulle vara intressant för Västländerna med sin dåliga ekonomi, höga arbetslöshet och med alla sina tiggare på gatorna, men icke! Enligt Guardian var det bara en enda ledare från G7 länderna, Italiens premiärminister Paolo Gentiloni som deltog. Donald Trump, Angela Merkel och Theresa May liksom de flesta andra ledare i västländerna struntade i att vara med . Inte heller Sveriges statsminister, Stefan Lövén, lär ha synts i Peking, han ägnade helgen åt att ladda upp inför besöket i Sandviken och Hofors den 17 maj. Den representation som EU-länderna hade på forumet tillbakavisade enligt Guardian president Xi:s vädjan om samarbete och vägrade skriva under ett uttalande om handel som Peking hade förberett.

/C

Annat material:
Kina lägger också upp filmer på Youtube, ”What’s wrong”, ger en kraftig känga åt västvärldens krigspolitik med den enkla parollen att en fredlig värld byggs med fredliga medel och inte med krig.

‘Belt and Roads’ hemsida

President Xi Jinpings inledningsanförande full text, eller som video börjar min 6:00

 

Var han läckan som blev mördad?

Seth Rich var 27 år gammal och hade i 2 år arbetat på Democratic National Committee (DNC) – det demokratiska partiets nationella kansli. Han mördades i närheten av sitt hem i Bloomingdale, Washington DC den 10 juli 2016. Han sköts i ryggen med 2 skott. Polisen har arbetat efter hypotesen ett rån som gått snett, trots att alla värdefulla tillhörigheter som mobil, plånbok, nycklar, klocka och ett halsband värt $2 000 inte tagits från honom. Mordet är fortfarande olöst.

Intervjuad av Fox News hävdar nu en pensionerad polis, Rod Wheeler tidigare mordutredare, att Seth Rich hade kontakt med Wikileaks. Uppgifterna bekräftas av en annan anonym källa inom FBI, som berättar att Rich hade kontaktat Wikileaks via en journalist, Gavin MacFadyen baserad i London. Utredarna hade hittat 44 053 mail med 17 761 bilagor som Rich hade överlämnat till Wikileaks. De innehöll mailväxling mellan ledarna inom DNC under perioden januari 2015 – maj 2016

Delar av innehållet i den läckta e-posten var mycket graverande för det demokratiska partiet eftersom de bland annat avslöjade hur toppkrafter inom partiet konspirerade för att stoppa Bernie Sanders nominering.

Julian Assange, grundare av Wikileaks, har inte velat bekräfta om det var Rich som läckte dokumenten. Han har däremot i mer allmänna ordalag talat om att den som läcker uppgifter av det här slaget lever farligt. Wikileaks har också utfäst en belöning på 20 000 dollar för tips som leder till mordgåtans lösning.

Om de nya uppgifterna visar sig sanna så torpederas berättelsen om ”Russia-gate” som många medier enträget hävdat under lång tid. Det verkar alltså inte längre vara Putin och Ryssland som hackat det demokratiska partiets servrar och avslöjat de hemligheter som demokraterna tror bidrog till partiets valnederlag. Allt tyder nu på att det var Rich, en hängiven partiarbetare, som var läckan. Och frågan uppstår om Rich tystades i ren maffia-stil, eftersom han utgjorde ett hot mot mäktiga gruppers intressen.

Zerohedge tycker det är märkligt att det saknas referenser till denna historia i de stora amerikanska medierna. ”Vi tycker att det är något chockerande att New York Times, Washington Post och CNN som ofta är ivriga citera varandras historier med anonyma källor kritiska till Trump, i det här fallet har ingen enda av dem (den 16/5 2017) en enda referens till denna nyhetsbomb publicerad av Fox News.”

Tycks vara likadant i Sverige, när Episkop söker ”Seth Rich” på Dn:s hemsida ger det ingen träff.

Andra röster:
Huffington Post är kritiska till uppgifterna från Fox News
Craig Murray håller kvar fokus på det som mailen avslöjade om demorkaternas korrupta kampanj.

/C

 

Presidenter, missiler och chokladkaka

Legenden säger att den romerska kejsaren Nero spelade fiol medan Rom brändes ner genom ett dåd han själv anstiftat. Detta har genom tiderna berättats, sant eller inte, som ett exempel på en maktpersons fullständiga galenskap, i en tid ett par årtusenden bort. Kusligt nog kunde vi för ett par veckor sedan läsa om en händelse som bär vissa likheter med den romerska pyromanbranden och det kejserliga fiolspelet. Nu handlar det om president Donald Trump, kinesiskt statsbesök, 59 Tomahawk-missiler, chokladkaka och skrattande liberaler.

USAs handelsminister Wilbur Ross berättar i Variety: ”Just som desserten skulle serveras, förklarade presidenten för Herr Xi (kinas president) att det fanns något han ville tala om för honom, och det var att han just hade avfyrat 59 missiler mot Syrien”. Det blev den dagens middagsunderhållning och de församlade gästerna hade skrattat åt spektaklet.

Medan kejsar Nero på plats kunde bevittna den stora branden på första parkett, så utspelade sig president Trumps ”middags-underhållning” på två olika platser. Själva bankettbordet var inte utplacerat på plats i målområdet i Shayrat, Syrien utan i Trumps privata gods Mar-a-Lago, Palm Beach, Florida USA, på ett säkerhetsavstånd av över 1000 mil. Lika bra var väl det. Människor dödades i attacken och betongbunkrar pulvriserades. Genom det stora avståndet slapp middagsgästerna uppleva stanken av brinnande kött och betongdamm. Det hade definitivt förstört den njutning som presidentTrump själv beskriver så här: ”Jag satt vid bordet. Vi hade avslutat middan. Vi hade precis fått in desserten. Och det var den mest fantastiska bit chokladkaka du nånsin sett. President Xi njöt av den.” (Guardian)

Marjorie Cohn konstaterar i Consortiumnews: ”För Trump själv var detta en stor politisk framgång i USA. Han, skurkarnas chef, blev nationalhjälte över en natt. De stora medierna, de neokonservativa och de flesta i Kongressen hyllade Trump som stark och presidentvärdig när han nu kastat sina bomber på Syrien”. Tyvärr smular Marjorie Cohn, tidigare ordförande i National Lawyers Guild, också ner bitterämnen i den amerikanska glädjebägaren när hon fastställer att: ”Trump begick en illegal aggresionsakt mot Syrien när han skickade iväg missilerna.”

Ett brott mot internationell lag!
Vem bryr sig?

Nero beskrevs enligt legenden som en ensam galning. Trump har många vid sin sida.

/C

På marsch mot det nyfeodala samhället

Många människor verkar tro att vi i västvärlden lever kvar i det industrikapitalistiska samhället, inriktat på investeringar i anläggningar och utrustning, med behov av att anställa arbetskraft och producera med vinst. Men tiderna har förändrats och idag har finanskapitalet ledartröjan med helt andra behov och intressen än de gamla industrikapitalisterna, om man ska tro Michael Hudson, amerikansk ekonom. Om allt fortsätter som nu kommer vi inom en inte alltför avlägsen framtid att ha återvänt till en värld som mest liknar det gamla feodalsamhälle som ekonomer som Adam Smith kämpade för att avveckla. 

Michael Hudson har jobbat på Chase Manhattan Bank, Arthur Andersens revisionsbyrå, varit rådgivare till regeringar och politiker. Hudson har ett imponerande cv som också rymmer undervisning vid olika universitet i USA. Han arbetar nu med ekonomisk forskning på University of Missouri.

Episkop har läst Michael Hudsons ”The Road to Debt Deflation, Debt Peonage, and Neofeudalism” en forskningsrapport från Levy-institutet vid Bard College och håller för fullt på med hans senaste bok ”Killing the host” .

Ekonomisk historia
Michael Hudson har koll på den ekonomiska historien. Han kan berätta om hur vårt moderna samhälle vuxit fram genom århundranden av kamp  för att skapa ekonomiska reformer, från kyrkans arbete på 1200-talet med att hitta principer för ett ”Rätt Pris”, och framåt via ekonomer som Adam Smith. På ”den gamla goda tiden” fanns en landägande aristokrati, livegna bönder och ett ekonomiskt system av feodalism som låg som en våt filt över ett samhälle där nya innovationer behövde pengar för att kunna blomstra.

”Adam Smith och hans efterföljares klassiska reformprogram handlade om att beskatta inkomster som kom från de privilegier, som var nedärvda från det feodala Europa, och låta land, bankväsende och monopol bli offentligt reglerade”,  säger Hudson.

Den industriella revolutionen stod på sin höjdpunkt under 1800- och det tidiga 1900-talet. En fri marknad definierades då av den progressiva erans reformvänner, som en marknad där staten var tillräckligt stark för att kunna beskatta övervinster på land och bryta upp monopol eller låta dem överföras till offentligt ägande. Syftet var att få marknadspriserna att hamna i linje med ett minimalt nödvändigt kostnadsvärde. Detta betydde en blandekonomi, som inte vilade på en allenarådande privat sektor. Det fanns också en aktiv offentlig sektor som absorberade kostnader för infrastruktur, utbildning, hälsovård och pensioner – i huvudsak genom att beskatta vinster från land och naturresurser.

Milton Friedman och ”Chicago Boys”
De klassiska ekonomerna som Hudson hyllar, kom med tiden att bli starkt ifrågasatta av ekonomer som Miltion Friedman.

Another Angry Voice om nyliberalismen:
Nyliberalism är en form av militant kapitalistisk anarkism där statens enda funktion är att nedmontera sig själv och bara bibehålla den minimala exekutiva makt som behövs för att skydda egendomsrätt. De två kärnprinciperna i nyliberal ekonomisk teori är avreglering och privatisering.

Enligt nyliberal teori måste praktiskt taget all ekonomisk makt avlägsnas från staten och distribueras till folket för att förbättra den ekonomiska effektiviteten till en optimal nivå. En regering som tillämpar nyliberalism måste sträva efter att reducera statliga interventioner. En tuff nyliberal regering känner sig förpliktigad att nedmontera sig själv inifrån.

När denna process av privatisering och avreglering av marknaden påbörjas, säger teorin att en mystisk kraft som kan benämnas som ”marknadens osynliga hand” eller kort och gott som ”marknadskrafter” kommer att leda ekonomin mot maximal effektivitet.
…
Ett av de största problemen med nyliberalism är naturligtvis att det Gudsliknande fenomen som kallas ”den osynliga handen” inte existerar. Det står klart genom all analys av komplexa system (där ett mänskligt samhälle  kanske är det allra mest komplexa som människan känner till), att ett godtyckligt avlägsnande av regler med stor säkerhet leder till kaos.

Milton Friedmans idéer kom att tillämpas i full skala sedan den demokratiskt valda regeringen i Chile störtades av en militärjunta 1973. Juntan gav Friedman och hans ”Chicago Boys” fria händer att reformera den chilenska ekonomin.

En av deras första åtgärder var att stänga alla ekonomiska- och socialvetenskapliga fakulteter i Chile utom den vid det Katolska Universitetet där de själva höll till. ”De insåg att för att skapa en ”fri marknad” för kapital behövdes en total kontroll av den ekonomiska undervisningen och kulturmedier i allmänhet”, säger Hudson.

Denna utveckling har skett även på andra håll; den klassiska ekonomin får en liten eller ingen plats i undervisningen. Hur är det då möjligt att samtidigt prata om ”det fria valet”, undrar Hudson. Kanske den klassiska ekonomin innehåller frågeställningar som skulle kunna uppfattas som obekväma för nyliberalerna. Detta undanhållande av tankar gagnar deras parasitära verksamhet, säger Hudson. Genom sin retorik vill de sedan beskriva åtstramningar, ränteutvinning och skulddeflation som ett läge där ekonomin tar ett steg framåt, när den i själva verket ”dödas”. Det som pågår just nu är en tillbakagång i riktning mot det läge som rådde före Upplysningen, där den globala ekonomin i stor skala håller på övertagas av mäktiga oligarkier.

I Chile fick så nyliberalerna fria händer att testa sin ekonomiska modell, till och med under militärt beskydd. Resultatet från detta ”laboratorium” borde ha tjänat som en varning för att tillämpa Friedmans idéer. Så här skiver Naomi Klein i Guardian:

Efter kuppen och Allendes död, gjorde Pinochet och hans Chicago Boys sitt bästa för att montera ner Chiles offentliga sektor, auktionera ut statliga företag och drastiskt ändra regler för handel och finans. Enorma förmögenheter skapades under denna period, men till en förfärlig kostnad: tidigt på 1980-talet, hade Pinochets av Friedmans förskrivna politik orsakat snabb deindustrialisering, 10-faldig ökning av arbetslöshet och en explosion av antalet instabila kåkstäder. Det ledde till en kris av korruption och skuldsättning så allvarlig att Pinochet 1982 tvingades avskeda sina viktigaste ”Chicago-Boys”-rådgivare och nationalisera flera av de stora avreglerade finansiella institutionerna. (Låter det bekant?)

Fotomontage: Milton Friedman t.h. och Agusto Pinochet (Thanks! mexfiles.net)

Nyliberalerna –  dagens ”chefsideologer”
Sedan uppstarten i Chile har Chicagoskolan vunnit gehör och de nyliberala ekonomerna har idag stort inflytande över den ekonomiska agendan. De har skaffat sig en närmast censorial makt i de mest ansedda ekonomiska tidningarna, där den som vill lyckas i karriären helst ska bli publicerad.

Nyliberalerna har omdefinierat ”fria marknader” till att mena en ekonomi som är fri för de som söker vinster och avkastning, det vill säga ”fri” från statlig reglering eller beskattning av rentierers kapitalinkomster.”

”Alla inkomster är förvärvsinkometer” är det mantra i den nyliberala ortodoxin som är absolut värst enligt Hudson. ”Denna sövande illusion tar bort uppmärksamheten från hur finanssektorn suger ut näring från det ekonomiska systemet för att föda monopol och rentierer”. Hudson använder gärna en biologisk metafor när han beskriver den nya tidens rentierer som parasiter och säger: ”Välkända parasiter i dagens ekonomi inkluderar Wall Streets investmentbankirer och hedgefonds direktörer som övertar bolag och tömmer deras pensionsreserver”. Privata banker kräver att staten via skatter eller via centralbankerna täcker deras förluster, hävdande att deras kreditskapande aktiviteter är nödvändiga för att allokera resurser och för att undvika ekonomisk upplösning.

I kärnan på en sådan parasitism finns idéen om ränteextraktion: att ta utan att producera. Att tillåta ett överdrivet marknadsvärde högre än det egentliga kostnadsvärdet tillåter hyresvärdar, monopolister och bankier att utkräva mer för att ge tillgång till land, naturresurser, monopol och kredit än vad de egentligen behöver kosta.

Hudson finner stora brister i Friedmans monetära teori eftersom den relaterar penningmängden enbart till råvarupriser och löner och inte till priset på tillgångar som fastigheter, aktier och obligationer. De låtsas att pengar och kredit lånas ut till företag för investeringar i kapitalvaror och nyanställningar, medan de i stor grad används för köp av fastigheter, aktier och obligationer. I mycket liten grad tar de med i beräkningen de betalningar som måste göras på lånen och som avleder penningströmmen från konsumtionsvaror och materiella kapitalvaror. Dessa akademiska teorier är tvärt motsatta hur verkligheten faktiskt fungerar, säger Hudson.

Vem ska skapa pengarna – staten eller de privata bankerna?
”Neoliberala ekonomer erkänner inte att den ekonomiska utvecklingen av en nation rik på naturresurser som till exempel Ryssland skulle kunna finansieras av centralbanken genom att skapa de pengar som behövs för att genomföra projekt. De låtsas som om detta skulle vara inflationsdrivande. Neoliberaler förnekar det sedan länge iakttagna faktumet, att när det gäller kvantitet av pengar spelar det ingen roll om pengarna kommer från centralbanken, från privata banker som utfärdar lån eller från utlandet. Skillnaden är att pengar som kommer från privata banker eller från utlandet innebär att räntor måste betalas till bankerna och vinsten måste delas med utländska investerare, som i slutänden kommer att ha fått viss kontroll över ekonomin.” (Counterpunch)

”Asset inflation – debt deflation”
För att förstå hur det ekonomiska systemet fungerar under våra nuvarande nyliberala regimer är det viktigt att förstå hur den prisinflation som finns på tillgångar (asset inflation) förhåller sig till skulddeflation (debt deflation). Utvecklingen av priser på bostadsrätter i Stockholm torde vara ett bra svenskt exempel på denna utveckling. Hudson skriver: Nyckeln till att förstå hur prisinflationen på tillgångar (asset-price inflation) oundvikligen leder till skulddeflation är att erkänna att det, faktiskt, finns två ekonomier (Main Street/Wall Street). Wall Street låtsas att dess finansiella vinster förs tillbaka till den ekonomi som skapar jobb, finansierar nya fabriker och andra produkitonsmedel (Main Street). I verkligheten används INTE banklån för direkta investeringar och anställningar. De lånas ut framförallt till köp av aktier, obligationer och fastigheter/bostäder. Det ger låneintäkter och pressar samtidigt upp priset på tillgångar så lånen blir attraktiva eftersom de erbjuder vinster på ”kapitalet” – högre aktiepriser, dyrare köp av bostäder, då den nya ägaren måste ta ut ett större bolån än den föregående. Detta är den fas i finanscykeln då vi har prisinflation på tillgångar.

Vid någon tidpunkt kommer tiden för återbetalning. Att betala på lånen slukar inkomster som annars skulle varit tillgänliga för varor och tjänster som produceras genom arbete. Nu råder skulddeflation. En växande del av inkomsterna avleds till lånebetalningar. Detta minskar efterfrågan i ekonomin och minskar flödet mellan konsumtion och produktion. Tillväxten minskar. Samtidigt ökar volymen av krediter och skulder exponentiellt. Statens skatteintäkter och de nya pengar som skapas betalas till obligationsinnehavare instället för att spenderas på infrastruktur, utbildning, sjukvård och andra sociala program.

En sådan tydlig brytpunkt var finanskrisen 2008 i USA. Den föregicks av en period med skenande huspriser, som till slut var så höga så för att möjliggöra ett bolån, måste många skära ner konsumtion och levnadsstandard – såvida man inte ökade skulden på kreditkort eller annat lånande. Det hela började likna en kedjebrevspyramid och för att hålla liv i den började aktörer på fastighetsmarknaden att använda olika metoder, som att slopa amorteringskrav eller kanske allra värst var det som kom att kallas ”liars’ loans” som gavs till fattiga personer s.k NINJA-låntagare (No Income, No Job, no Assets). De fick först en period med nästan inga betalningar alls, sedan höjdes kraven till en nivå som var helt omöjlig för låntagarna att betala, varför de fick lämna sina bostäder i sådan omfattning att situationen blev ohållbar, husbubblan sprack och finanskrisen utlöstes, och ”den neo-liberala ekonomiska ortodoxin som styrt världen i 30 år led en hjärtattack av episka protportioner (Guardian)”

Efter finanskrisen – en ny värld, eller en mycket gammal?

Under de senaste hundra åren har bankkriser följt ett självklart mönster. Dåliga lån och investeringar har skrivits av. Säkerheten i banker för dåliga lån har reducerats till sitt restvärde efter att avhysningar och utförsäljningar har rensat bort priser som blåsts upp genom alltför frikostig lånegivning. Skuldlättnad efter konkurser har traditionellt framtvingat ett fall på huspriser, ner till mer överkommliga nivåer. Men inget av detta skedde efter finanskrisen 2008. Bankerna behövde INTE ta konsekevenserna av en lättvindig (av en del ansedd som kriminiell) lånepolitik. Istället användes enorma resurser för att rädda dem. Centralbanken, Federal Reserve i USA, stödköpte tillgångar och obligationer för 4 triljoner doller genom sitt Quantitative Easing-program. Dåliga lån till och med s.k. ”liars´ loans” blev inte nedskrivna till ett marknadsvärde. Wall Street och den rika procenten fortsätter att leva i en värld där det fortfarande råder prisinflation på tillgångar – medan övriga 99% lever i skulddeflation. Detta har accelererat polariseringen mellan långivare och låntagare. Den politiska konsekvensen var att ge understöd till de framväxande finansiella oligarkierna.

Hudson anser att dagens ekonomiska kamp INTE står mellan arbetare och arbetsgivare. Den utkämpas av rentier-intressen mot arbetar-, industri- och regeringsintressen. Tidigare hade ingen kunnat anta att demokratiska samhällen skulle rösta för en politik som gynnar den rika procenten genom att göra sig själv fattig. Den ekonomiska vokabulären har korrumperats där exploatering beskrivs som välståndsskapande – vilket det är för den Rikaste Procenten i vårt nuvarande system, men det sker på bekostnad av övriga 99%. Tänk på ett land som Lettland där folket om och om igen röstat på nyliberaler som genomför Europas mest extrema besparingar.

När rentier-intressen hävdar att den enda framkomliga vägen är ”den enda vägens politik” (Carl Bildt),  beror det på att de har vävt in skulder och egendomsanspråk så hårt i ekonomin, att alla systemalternativ kommer att leda till kaos i det korta perspektivet. Deras intressen är givetvis att i eget syfte bevara det nuvarande finansiella, ränteutvinnande systemet.

Utmed denna väg och på två decennier har Sverige förvandlats från ett av världens mest jämlika samhällen till den EU-stat där klasskillnaderna ökar snabbast.

En svensk kritiker av vårt moderna svenska ekonomiska system är  Mattias Gardell som har en akademisk beteckning på denna marknadskrafternas frihet. och kallar det  ”det postpolitiska tillståndet”, en epok där marknadens frihet är förvandlad till naturlag. Till absolut normalitet i ett globalt konsensus. Där det inte längre går att föreställa sig något annat än att det är precis som det ska vara när den största koncernen köper upp ännu ett företag. Där inga visioner om ett annat samhälle existerar.

Vad vi kan göra istället

Sverige befinner sig idag i det tillstånd som Hudson kallar ‘asset inflation’. Svenska folkets skuldbörda bara växer. Nu med en årstakt på 7,3 procent (okt 2016) . Inte lika fort som före finanskrisen, men fortfarande oroväckande snabbt, enligt SEB:s privatekonom Jens Magnusson. Det finns stora problem med de offentliga systemen – sjukvård, polis, järnväg.Politikerna upplever en stor brist på pengar, men detta har samtidigt skapats av att viktiga analysinstrument har slutat användas. Därför anser Hudson att det är nödvändigt att återupprätta de analysinstrument som en gång i tiden gjorde det möjligt att befria ekonomierna från feodalväldets våta filt. Några exempel på detta är:

1. att återuppliva åtskillnaden mellan förvärs- och kapitalinkomt (earned and unearned income)
2. att vara medveten om att finans- och skuldrelationer kan suga ut den grundläggande ekonomin och sedan göra vad som krävs för att kunna förebygga ett sådant tillstånd, som skulle vara destruktivt för en dynamisk ekonomi.
3. att ha ett kritiskt förhållningssätt mot banker, jordägare och monopol, och sluta förlita sig på att den så kallade ”trickle-down”-ekonomin, någon gång ska börja fungera.

Kanske dags att inse de nyliberala idéerna inte skapade den fria värld som utlovades för 40 år sedan, utan något som väl är precis tvärtom, där 8 personer äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning.

/C